Stanna upp litegrann

Ibland kommer jag på mig själv med hur sjukt ofta jag stressar i onödan. Som att någon står med ett tidtagarur i livet och klockar allt jag gör. En dag stannade jag av någon anledning till och lyfte blicken i centrum i staden jag bor närmast. Plötsligt insåg jag för första gången hur otroligt vackra byggnader, tinnar, torn och fönster där finns. På stan är det så lätt att hänga med i stressen bara. Men ibland får jag intala mig att; låt dem stressa,men jag har inte bråttom. 
Som småbarnsmor och även då jag jobbat inom barnomsorgen så får man verkligen lära sig att låta saker få ta tid. Som när de små ska lära sig att klä på sig själv. Det blir ju bara fel om en vuxen står där ovanför och stressar. Bättre att sätta sig ner, ta ett djupt andetag och som vuxen ge det tid. Det finns ju inte alltid möjlighet på stressigt sena morgonar. Men när jag kan så vill jag försöka komma ihåg att inte ha så bråttom i onödan. Man dras lätt med i det snabba tempot som erbjuds direkt i din hand. Undrar jag något kan jag bara söka det i mobilen. Jag behöver inte vänta. Vill jag se ett tv-program så överöses jag av reklam i en rasande fart. Allt går snabbt. 
Jag pendlade under ett års studier och glömmer aldrig en gång när jag satt i bilen på väg hem från en föreläsning. Jag hade radion på med någon snabb låt,  jag körde snabbt och tuggade tuggummi snabbt.  Så bara stannade jag till i tanken o funderade på vad jag sysslade med. Jag slängde tuggummit, stängde av radion och sänkte hastigheten. Drog en skön suck och kände hur jag slappnade av i axlarna. Åter igen stress i onödan.
Min lilla bebis börjar upptäcka sin röst och gör små stilla, lyckliga ljud. Om jag stannar upp, tystnar och sedan stilla svarar med mjuk röst, då blir hon så glad och fortsätter med ännu fler härliga jollrande ljud. 
Undrar hur mycket vackert man missar för att man stressar förbi det utan att hinna se eller höra. Fåglar som sjunger, någon som ler, vindens vackra sång när den susar genom en skog, frosten som glittrar likt diamanter i vintersolen. 
Det är lätt att bli en slags självutnämnd guru när man har en blogg. Men det är inte mitt syfte. Jag tycker bara det är kul att dela några av mina tankar. Kanske tänker jag annorlunda om en tid. Men vad gör väl det? Livet är till för att uppleva nya saker och utvecklas. Men att se det sköna i det enkla, det vackra i det lilla, att komma ihåg att stanna upp och njuta oftare,  det vill jag komma ihåg hela livet. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna