Att hamna mellan stolarna. ..

Hej hoppas du haft en fin jul och nyår. Här är allt pyntet kvar. På dagen när solen lyser in får jag lust att leka virvelvind och förvandla julhemmet till ett nystädat, fräscht och pastelligt vårhem där tulpanerna står i vasen o semlorna i kylen. Men sen på kvällen när mörkret faller och man är trött, då är granens och stakarnas milda ljus mysigt att ha kvar lite till. 
De senaste morgonarna har jag vaknat och känt mig lite orolig. Jag gick till botten med oron och insåg att jag faktiskt inte har något att oroas för. Kanske är det obehagliga minnen, från förra året vid denna tiden, som gör sig påminda. Jag var nygravid igen efter ett missfall i vecka nio. Mådde illa och hade fruktansvärd yrsel samt oro över ännu ett missfall såklart. Kvalet jag drogs med kring närmaste och framtida planer och sysselsättning. Jag hade just avslutat mitt första år på universitet och skulle påbörja andra året. Tio mils pendling och ett, som jag upplever det, extremt högt studietempo och höga krav. Det kändes som en omöjlig kombination med hur jag mådde. Jag som hade planerat att studera fram till förlossningen i princip. Inga tunga lyft m.m. att studera känns ju vid första anblick som idealiskt för en som är gravid. Men i verkligheten kräver det full fokus och all ork du har. Sedan har man också pressen från CSN. Klarar du inte ett antal poäng per termin så får du inget mer studiebidrag. Hur ambitiös  och duktig du än är så kan det hända. Jag hade efter ett år klarat alla första kurserna. Hade bara en klinisk tenta kvar. Därför ville jag inte riskera att börja missa poäng och bli av med CSN, när jag klarat mig så långt på resan. Det var många sömnlösa nätter innan jag tillslut tog beslutet att ta studieuppehåll. Men nu sitter jag här med den sötaste lilla bebis bredvid mig och hon somnade nyss en stund. Så graviditeten gick bra, det blev inget mer missfall. Att ta studieuppehåll var ju inte heller så farligt. Men den ekonomiska resan var inte rolig förra året.  För att sammanfatta en helt sjuk upplevelse: Som student med uppehåll får du inte stämpla, som vabbande moder till vattkoppsjuka barn får du ingen ersättning då du ju inte är hemma från ett jobb eller avstår från någon ersättning (a-kassa). Som gravid får du ständigt höra att graviditet är ingen sjukdom. Med den andra ekonomiska sits jag befann mig i så var försäkringskassan extremt misstänksam och otrevlig mot mig. Jag jobbade så mycket jag orkade men fick både för tidiga sammandragningar pga stress och inflammation i hälarna. Trots att två olika läkare sjukskrev mig och verkligen med egna ögon såg mina förstörda hälar så satt några experter nere i Lund, som inte sett mig, på försäkringskassan och ansåg sig tycka att sjukskrivning var obefogad. De upprepade sitt mantra om att de har sina regelverk att följa och att jag skulle klara ett vanligt förekommande jobb dvs stillasittande. Jag sa att jag ju inte har några sådana kontakter. Min läkare ropade ursinnigt i telefon att "vad menar de? Vilket jobb är stillasittande?" Någon i min närhet tyckte lite skämtsamt att jag väl kunde höra med försäkringskassan om de hade något passande då.Jag hade kontakter som undersköterska och barnskötare och hoppade in som vikarie. Tyvärr är det brist på vikarier. Antingen får de ju jobb eller börjar studera. Så jag fick så mycket erbjudanden att jag dagligen fick tacka nej till det ena för att jag redan bokats heldag på det andra. Jag gjorde mitt bästa för att orka. Men en dag kom jag till en småbarnsavdelning. Då sa de att vikarien på en annan avdelning var sjuk. Jag skulle få vara på båda. Du får springa emellan. Vad skulle jag göra? Med försäkringskassan ständigt jagande och misstänksamhet var det bara att jobba på. Det slutade med sammandragningar en hel helg. Jag fick uppsöka BB. Blev sjukskriven halvtid i två veckor och var då i vecka 22. Men sen var det stopp och läkarna sa att det är helt okej att jobba trots sammandragningar.  Jag fick helt enkelt styra upp det själv och jobba så mycket jag orkade. Utan någon ekonomisk trygghet eller säkerhet där emellan. Tillslut orkade jag inte mer. 
Efter att ännu en gång fått tag på min handläggare på försäkringskassan och hon otrevligt upprepat sitt tjat om regelverket de måste följa, att graviditet inte är en sjukdom så fick jag panik. Jag var då gravid i vecka 38, hade fruktansvärd smärta i hälarna dygnet runt och kände mig så ledsen, missförstådd och förnedrad. Tillslut brast det och jag fick nog av den hemska behandling som höggravida kvinnor utsätts för.  Vi anses bara vara jobbiga, överkänsliga och gnälliga. Det är inte klokt. Det om något är diskriminering och enormt kränkande. Jag fick slänga på luren, sprang till toan, fick kramp i ryggen och magen. Spydde och svimmade på badrumsgolvet. När jag vaknade kröp jag in till soffan och ringde förlossningen och ambulans. Så blev det färd till BB och kontroll av mig och bebis. Allt var tack och lov ok. Jag tror det var mitt livs första o förhoppningsvis sista panikattack efter samtalet med handläggaren. Läkarna på min vårdcentral och en sjuksköterska som specialiserat sig på sådana här saker var så upprörda. Det är inte klokt hur man behandlar höggravida, sa de. Ja, det hela slutade med att jag inte fick någon sjukpenning från början av juli tills jag födde i början av september. Ingen inkomst, a-kassa eller sjukpenning. Det vansinniga är att om jag hade hoppat av universitetetsutbildningen så hade jag fått stämpla. Men det känns ju bra att få behålla sin garanterade plats. Hade jag hoppat av skulle jag dessutom behöva börja betala tillbaka på det studielån jag tagit under det första året. Suck vilken resa. Allt handlade ju egentligen om att jag mådde för dåligt för att klara studierna. Men för att skydda min SGI fram till förlossningen så var jag tvungen att stå som arbetssökande. Jag hade pga studieuppehållet dock inte rätt att stämpla eller få ersättning om jag behövde VABa. Min man var sjukskriven pga utbrändhet så jag var den enda som kunde VABa. 
Vi diskuterade året som gått, jag och min man. Vi hoppas på bättre tider. Att vi aldrig ska behöva hamna i en sådan fruktansvärd ekonomisk gråzon igen. Jag har aldrig känt mig så misstrodd och ledsen i hela mitt liv. Det är hemskt. Jag har aldrig fuskat med ett enda öre. Jobben har avlöst varandra, jag älskar att ta i och lära mig nya saker. Är social,glad och har alltid trivsts med att arbeta och vara igång. Tycker om att lägga mig trött på kvällen och känna att jag gjort något meningsfullt och bra med den dag som gått. Men sjuk kan man alltid bli. Jag önskar att jag hade kunnat studera men med CSNs höga krav så var ett studieuppehåll enda utvägen just då. 
Nu är jag mammaledig ett år till. Sedan hoppas jag att det löser sig. Jag är lite rädd för att hoppa på studierna igen med en liten i familjen som börjar förskolan och ska gå igenom alla baciller där och bli härdad = VAB. Tankarna snurrar mycket kring detta. Just nu känns ett jobb mer lockande.Då är man åtminstone klar när man kommer hem. Går du i skolan ska du vara på föreläsningar heldagar och sen krävs det att du läser hemma. Jag beundrar dig som klarar detta.  Men jag får försöka släppa det som var och inte tänka med oro på det som kommer. Det är verkligen en konst att leva här och nu...fortsättning följer

Kommentarer

  1. Å vilket inlägg. Blir alldeles ledsen. Jag har oxå haft de tufft med mina graviditeter och ena slutade med kryckor och en låst rygg= fara för barn och moder. Blev igångsatt pga riskerna om jag i sömnen råka hamna på rygg, så kan man inte komma där ifrån, då riskerar man mycket.. Ändå blev jag nekad havandeskap och utan pengar. Men du Sara, vi rikare på kärlek från våra familjer och vi värdesätter saker på ett annat sätt än innan. Kram Cecilia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy stackare vad jobbigt för dig. Det är ju det som är det värsta, att man har både sitt eget och bebisens liv att oroa sig för. Men ja jag håller med. Det är en rikedom och lycka mer värt än något annat ♥

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv