Nutidens riddare

 Å vad jag njutit av filmer nu under helgerna som varit. Jag är en hopplös romantiker som tror på lyckliga slut även utanför filmens värld. De senaste dagarna har jag sett Robin Hood, Askungen m.m. Så härligt att få drömma sig bort till vacker natur, häst och vagn, pampiga slott, fina klänningar, riddare och kärlek. Tänk att få vara där och uppleva allt det där spännande och fina. Kärlek har jag men allt det där andra får jag drömma om. 
Om man förflyttar de där känslorna till nutid. Vad kan de jämföras med?  Hur kan de där starka känslorna väckas till liv? Eller det där vackra, sköra i filmen då musiken är som finast och en tår bara måste få leta sig fram på min kind. Går det att känna så utanför filmens värld? Utan slott, vackra håruppsättningar och klänningar. Utan riddare och vackra hästekipage? 
Ja någon vacker bakgrundsmusik, som den i filmernas värld, kommer det aldrig vara i verkliga livet. Det är nog det lättaste att konstatera. Såvida du inte lyckas stå vid en radio som just då spelar den perfekta låten. Men annars då, vad är det som kan få oss att inte gå omkring som känslokalla, uppgivna eller bittra robotar? Vad i verkligheten krävs det för att få skratta innerligt, gråta åt något riktigt vackert, likt filmens prinsessa som i riddarens famn känner sig trygg, sedd och omhändertagen. Eller om man är en mer genustänkande feminist kanske själv vara likt den urstarka kvinnan som vinner kampen med svärd och mod. 
Ja dagens och nutidens kamp handlar kanske om att sätta mål i livet, hitta en livspartner eller bestämma sig för att trivas bra ensam. Att hitta ett jobb som passar och fungerar med dina talanger och din livssituation kan vara en kamp. Finna fritidsintressen som förgyller dagarna. Lära sig att gemenskapen är viktigare än ett perfekt städat hem. Att tillåta sig göra misstag och hellre skratta åt dem än bli arg. Att ta ut soporna, handla, diska, göra räkningar och allt det där mindre charmiga utan att tycka synd om sig själv och gnälla.  Ibland ställs vi inför tunga utmaningar och ibland kan även det enkla i vardagen kännas som en tung uppgift.. Ibland möter vi människor som kan vara likt en tung kamp att ha och göra med. Sjukdom, arbetslöshet m.m. kan göra att ens ekonomi känns som en hård strid. Att behöva ha kontakt med instanser som arbetssökande eller sjuk kan vara en stor utmaning. Man ska rätta sig i ledet, skydda sin SGI, spara till sin pension, spara en buffert till oförutsedda utgifter,  man ska försäkra bilar, hus, hem, sig, sina barn... Det är så mycket att hålla reda på. 

Vad skönt om en slags riddare bara kom och tog hand om det där. Men allt det där ingår ju liksom i paketet  i det här som kallas livet. Jag tror att det är viktigt att vi vuxna inte går omkring och gnäller över allt det där jag nämnt. Barn och ungdomar ska inte behöva vara rädda för att klara av att bli vuxen. Det är kanske bra att försöka slappna av lite ibland. Ta en spontanfika, busa, släppa loss, stanna upp en stund och mitt i livet komma ihåg att njuta. 
Jag har läst så mycket bra senaste tiden av bland annat Thomas Sjödin. Han skriver om hur man kan göra det man måste och sen kan man göra lite till. Det där "lite till" är ofta det man minns efteråt och som kan göra så mycket skillnad.
Jag tror att det är ett val man gör och något som man bestämmer sig för, det där med att vara en vardagshjälte. Jag har tidigare skrivit om mina tråkiga erfarenheter med försäkringskassan, men jag vill vara noga med att skriva att det finns också underbara personer som man kan få lyckas prata med där ibland. När de uppträder respektfullt och ödmjukt, har förmågan att lugna en och ge rätt information, då är de som en vardagshjälte för mig. Vare sig man är barn eller vuxen kan man göra valet att vara en vardagshjälte. Som barn kan man vara med och förhindra mobbing. Inte vara den som retas eller står bredvid och skrattar åt den som blir utstött. Som vuxen kanske du jobbar med barn eller äldre. Då kan man välja att ha en trevlig ton, en mild blick och vara varsam när man hjälper en liten växande kropp eller en åldrad, sliten och skör kropp. Man kan välja att ha ett trevligt bemötande om man jobbar i en butik. Har man en som är ny på ett jobb, vilket det än må vara, kan man som erfaren på stället välja att ta hand om den nya. Jag har varit ny på många jobb. Ibland blev jag inte ens tilltalad, eller man valde att inte svara när jag frågade något. Ibland kände jag mig totalt utelämnad som nästan satt i en fälla.  Det fanns folk som kunde ha visat, delat med sig, hjälpt och lärt. Men gjorde ett val att inte. Jag tänker dock att sådana människor är ganska små och på något sätt fattiga. Fattiga på förmågan till empati, att liksom ha "råd" att dela med sig av sina erfarenheter och sin tysta kunskap. Så jag fick lära mig själv och styra upp det på mitt sätt. Det tog tid, men gav gott resultat. Ibland krävdes det gråtstunder på toa. Men så fick man kraft och tog tag i det som behövdes. Då hade jag behövt en riddare, en hjälte på jobbet. Men jag fick bli min egen och jag kan lova att aldrig behandla någon ny på ett jobb så. På ett annat jobb jag hade fanns båda sorterna. Några stod bredvid och skrockade och retades medans jag slet själv i mitt anletes svett. Andra kom fram, satte sig ned och gav en hjälpande hand. Sådana glömmer jag aldrig. Det var vardagshjältar som gav mig mod och livsglädje. Det är ju så stor skillnad att välja att vara den som sparkar på den som redan ligger ner eller att vara den som sträcker ut handen och hjälper någon upp. 
Jag tror att vi har oändliga möjligheter att få vara nutidens modiga, starka riddare och hjältar om vi bara vill det. 





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig