Livets homeostas

Jag gick till minneskullen och tände några ljus. Det närmar sig Alla Helgonahelgen och det är en fin tradition då vi tar oss tid att minnas de som gått före. Även om de är saknade och fattas oss alltid, inte bara just den helgen på året. Jag tände ett extra ljus för alla de som är på flykt och lever i otrygghet runtomkring på vår jord.

Solen lyste från ena sidan himlen. Den andra sidan var mörkgrå. Träden hade hållt kvar löven denna veckan också, då det inte har blåst speciellt mycket. Men de har färgats i alla de varma och härliga höstfärgerna. Det är en kort njutning som kan vara en vecka eller så. Njuta var just vad jag gjorde. Med den mörkgrå himlen som bakgrund så fick höstträden ett näst intill magiskt gyllene sken när solen lyste på dess toppar. Jag vandrade sakta och tyst längs kyrkogården då jag tänkte på livet och döden. Här och där fanns gravstenar med ett namn skrivet på stenens högra eller vänstra sida. På andra sidan var det än så länge tomt. Den första tanken som slog mig var att "men usch så hemskt för den efterlevande partnern att veta att det är där dens egna namn en dag ska stå." Jag har aldrig behövt tänka på sådant då begravningarna i mitt liv har varit lätträknade och andra haft ansvar. Jag drog en suck och tänkte att döden är jobbig. Döden är en naturlig del av livet, sägs det ibland. Men det känns ändå inte som det ska, när någon man älskar rycks ifrån en. Varför måste det ta slut? Det är okej att vi frågar oss det. Det är okej att må illa inför död och begravningar. Oftast av rädsla för sina egna känslor. Hur kommer det bli? Kommer jag gråta hela tiden? Vad ska alla andra tycka? Snälla älskade lämna inte mig, kom tillbaka så allt får vara som det var! Så vill man ropa ut vissa dagar. Men när jag sakta vandrat där en stund så tänkte jag att de där gravstenarna, som är bara hälften ifyllda, egentligen talar sitt tydliga språk om döden och livet. Det är ju precis så det känns när en älskad gått bort. Det är tomt bredvid och känns halvt. Det känns "du fattas mig!"

Nuförtiden är döden ett näst intill dagligt ämne. Världen är orolig på både hemmaplan där våldsdåd sker, och runt om i världen där krig rasar. Jag förstår inte hur död, krig och hemskheter ens kan få finnas. Våld som föder våld och hat som föder hat. Ett nytt vapen finns som är otroligt effektivt. Det gör att hat och våld kan spridas snabbare än någonsin. Det göder och när hat dagligen och spelar på folks innersta tankar och känslor. Det letar sig in i folks hem, till tv-rum, sovrum, pausplatser på jobb och direkt i din hand. Det är lättillgängligt för alla och det heter sociala medier...

Under mina studier till undersköterska och under mitt första år på sjuksköterskeprogrammet så läste vi om fenomenet Homeostas.
Det kommer från grekiskan och betyder ungefär "liknande/stillastående." Det är en otroligt invecklad och avancerad kunskap men för att sammanfatta det så handlar homeostas om att våra celler i kroppen behöver en perfekt balanserad miljö för att kunna fungera optimalt. Rubbas denna perfekta balans runt cellens miljö så får vi sjukdomar och problem. Hela kroppen är en fantastisk apparat och det är så fascinerande att lära sig om hur den fungerar.
Det där med balans kan jag känna att jag upprepar ofta när det gäller fler områden än bara cellen. Att man måste försöka hitta en balans till mat/träning, internetsurfande/verkliga livet,  egentid/tillsammanstid och mycket mer. Så även till livet och döden.

Med en tro så är jag inte rädd för döden. Jag har ett hopp om en plats att få komma till. En plats som är något vackert och fint. Men jag önskar ändå få leva länge till här på jorden först. Du som följt min blogg vet att vi innan vi fick vår yngsta fick ett missfall. Det gick bra på andra försöket och vi har nu ännu en liten prinsessa som förgyller våra dagar. När hon var två veckor blev hon och jag påkörda av en lastbil. Men tack o lov var det bara bilen som behövde skrotas. Själva klarade vi oss. Både missfallet och bilolyckan satte dock sina spår, då det påminde mig starkt om hur skört livet är. Att det inte ska tas för givet och att var dag är en gåva att vara ödmjukt tacksam för.

Med allt våld och otäckheter som sker så vill jag återkomma till det där med balans... Vissa dagar önskar jag att jag bodde i en stuga i skogen, utan några nyheter, tidningar och sociala medier. Så kunde man leva livet lyckligt ovetandes om all världens dårskap. Dårskap som gör själen så innerligt trött, suckan så tung och dagarna så dunkla. Andra dagar försöker jag hänga med och vara allmänbildad kring vad som händer i samhället och världen. Då jag vill kunna hitta en lagom balans och ett sätt att kunna förhålla mig till det som sker runt omkring.  Men en sak är säker: det är farligt att låta sig bli så påverkad av artiklar, politik, ekonomi, krig, våld, hat, diskussioner och debatter så att man tillslut blir så nedtyngd att man glömmer bort hur man lever livet på riktigt. Det kan leda till en förvriden bild av verkligheten där man går och är misstänksam mot allt och alla. Det är inte ett friskt beteende. Att lägga ifrån sig mobilen, stänga av nyheterna och skippa en sändning eller vika ihop dagstidningen det är inte detsamma som att vara oengagerad och nonchalant mot de som lider. Det är att ta vara på livet medan du har det. Jag kanske upprepar mig här i min blogg med mina uppmaningar. Men när jag själv känner hur gott saker gör så vill jag dela med mig. Så vad som än händer får vi inte glömma att lyssna på musik vi gillar som gläder hjärtat. Ge oss ut i naturen och friska luften. Njut, älska, skratta, gråt, förlåt, umgås, styrk varandra, håll varandra om ryggen, håll värmen igång tillsammans. Våga ha hopp och inte ge upp. Om du liknar ett ljus som har så lite som en tynande veke så är det iallafall bättre än ett ljus som är helt släckt. Kämpa för att låta lågan lysa och värma igen, både på dig själv och därigenom på din omgivning. Det gör dig och världen gott. Tillåt dig att ta vara på det som gör gott.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv