Sluta tassa på tå...

Jag vet inte riktigt när det hände. Det är nog inte bara en händelse som lett fram till denna sköna känsla. Kanske kan det vara att jag närmar mig den mogna åldern fyra noll. Inte vet jag, men det är något av det skönaste jag känt när det kommer till insikter på livets väg.

Det fanns tider och situationer då jag trodde jag behövde ändra mig och vara på ett visst sätt för att duga, "gå hem" och få vara med. I min barndoms gäng fanns det plats för alla att få vara som de var. Men det var sedan när jag letade mig utanför det trygga barndomsgänget, för att jag ville eller för att jag inte hade någon annan nära just då. Det var då jag ibland kunde känna att min bakgrund och sätt att vara ifrågasattes. Det fanns kretsar där jag nästan kände att jag behövde radera mitt jag för att duga. Göra om mig, anpassa mig och följa nya sätt att vara. 

Men sakta har en känsla växt fram kring att jag duger som jag är. Var man är född och uppväxt i är inget som man kan radera eller återskapa. Man behöver varken skämmas eller försöka gömma den man verkligen är. Det gäller alla. Stå stadigt och tryggt för den just du är. Om du så "invaderas" av tusen andra vid din sida av en annan åsikt, ett annat ursprung och sätt att vara så behöver du inte vara rädd. Ingen ska eller kan ta ifrån dig den du är. Ös på med det som du gillar, fira det du gör. Blekna inte i det du är utan sprid din färg omkring dig. Våga höras, synas, dansa, sjunga, spela, ät och njut av det här livet. Håll inte igen av rädsla för att verka för mycket eller ta för mycket plats. Utan brinn av passion till livet. Hindras inte av oron kring vad andra tycker. Bjud in dem som vill och visa: Välkommen hit, såhär lever jag livet och du är välkommen att prova om du vill. Låt oss berika varandra med glädje och lust till livet.


Att vara ödmjuk inför andra, vara lyhörd och kunna bättra sig på saker man behöver jobba med är en sak. Men att vara trygg i den man är och inte oroa sig för vad andra ska tycka hela tiden, det är en helt annan sak.

Jag önskar jag kunde sätta rätt ord på denna känsla och förmedla den till dig som läser och kanske brottas med sådana tankar ibland. Så att du också kan bli befriad från oro och rädsla för att inte duga, att inte passa in. Det är så skönt att ta sin givna plats på jorden, det har jag skrivit innan i bloggen. Den som trivs med dig är välkommen i din omgivning men de som inte gillar den du är kan leta vidare. Du behöver inte "gå hem" och duga hos alla. Det och den du är, är helt okej. Man ska inte skämmas för den man är, vart man kommer ifrån och vad man står för. Världen är stor nog för alla av oss att få plats på. Det som är viktigt är att vi är rädda om varandra, att vi kan ha kul tillsammans, kan acceptera våra olikheter och låta varandra vara det vi vill.

Så jag har slutat tassa på tå. Jag breder ut mig och tar min plats, orädd och glad åt livet. Jag tänker inte längre på att någon kanske tycker eller säger; "Vem tror hon att hon är? Hon har väl inget att komma med? Vad sysslar hon med? Hon är ju för lustig och knasig alltså!"
Angående utseende så blir vi väl aldrig riktigt nöjda, i alla fall inte så länge vi håller på att jämföra oss med de onaturliga, icke existerande, retuscherade reklammodellerna. Men att kunna njuta av livet är ett val. Vem vet vad som händer imorgon? Valet handlar om att sluta tro att vi inte duger som vi är. Det gäller både utsidan och insidan. Sluta jämföra dig med andra! Sluta se ner på dig själv eller andra! Lyssna inte på det knasbollar säger som egentligen bottnar sig i avundsjuka och missundsamhet. Låt inte sådant ha någon plats i ditt liv. Gläds med dina medmänniskor när det går bra för dem. Uppmuntra och pigga upp varandra med snälla kommentarer istället för uttänkta elakheter.

Jag har på många olika jobb upplevt skitsnack. Det finns folk som stör sig något oerhört på om man säger att sådant borde upphöra. Kanske för att de själva är involverade i skitsnackandet eller för att de tycker att det är väl inget. Det hör väl liksom till vardagen och livet att vara lite råa och hårda i jargongen. Det skulle kanske vara annorlunda om de visste att det även snackas om dem fast de inte tror det. 
Så jag tror mer på att hålla en schysst nivå både i yrket och privat. Att inte tillåta sig själv att sjunka ner till träsknivå där missunnsamhet, avundsjuka, elakheter och uppgiven bitterhet klafsar kring benen. Där man bara tyngd kämpar runt runt och aldrig kommer någon stans, aldrig utvecklas eller får uppleva nya, friska känslor.
Livet är en gåva. Det är synd om vi slösar bort våra dagar på fel och onödiga saker. Håll inte igen. Älska, njut, gläds, längta, dröm och lev!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna