När det blåser upp till storm

Tänk vad de går miste om...alla de som bara vill dansa i solen. De har inte någon större lust att gå ut i regnet eller härda ut genom stormen. De försöker gömma sig och undviker in i det längsta att finnas där om det inte känns kul. Eller om det, genom deras perspektiv, inte gagnar dem själva något.
Men de man minns mest är de som höll din hand, oavsett livets väderlek. De som har hopp om att även fast stormen viner nu så kommer en knoppande, värmande och ljus känsla en dag åter. Det är dem man vill ha med sig på hela resan och gå vidare med.

De där som bara vill dansa i solen tänker mest på sig själva. De tar ofta alldeles för stor plats och kväver lätt omgivningens livsgnista. De känner skadeglädje åt de som hamnar i regn och storm. Eller orkar inte bry sig.
Men vad händer den dag de själva hamnar i stormens öga? Då har de bara sig själv. Vem finns då där för att stötta, hjälpa och ge ork? Finns någon kvar?
För storm och regn möter vi alla på livets väg. Som det så sant skrivs så handlar livet inte om att försöka undvika oväder. Utan att lära sig överleva dem.
De som inte orkade bry sig när det stormade hos andra ja de går kanske miste om en vän när den skulle behövts som mest.
Missunnsamhet och avundsjuka är något av det som gör mig mest illa. Att inte kunna unna någon glädje utan välja att själv bli svart i ögonen av avund. Att alltid vilja vara den som själv ska ha mest och bäst. Livet det ger och det tar. Ena dagen känner en lycka och nästa dag känner en annan det. Ena gången går någon igenom svåra tider och nästa gång drabbar det någon annan. Därför ska man inte vare sig bruka missunnsamhet eller misströsta.

Förutom att de riskerar att bli ensamma i slutändan, så går de där energitjuvarna miste om en väldigt fin sak. Nämligen den styrka som bara uppstår mellan dem som tillsammans uthärdat en storm. Det händer något med dem som kämpar tillsammans. Man blir sammansvetsade på ett nytt vis. Får nyvunnet förtroende för varandra och man lär sig se nya sidor. Kämpar man tillsammans lär man sig känna ödmjukhet, förståelse och respekt för varandras svaga sidor. Men det kan också byggas upp en beundran och en slags trygghet för varandras styrkor.  Bara vi vågar visa oss för varandra som vi verkligen är.
Kanske är det därför man får så starka band till sina barn. När man kämpar med dem genom vakennätter, kolik, alla sjukdomar som immunförsvaret ska jobba upp sig emot, läxångest och vardagströtthet. Blandat med all den glädje, förväntan och upplevelser man delar med dem

Det fungerar helt klart att gå genom livet med garden uppe och massa masker på. Allt för att dölja sina svagheter och brister. Men livet blir djupare och mer innehållsrikt först när vi vill, kan och orkar kämpa tillsammans genom både sol och regn. Tänk på det nästa gång du våndas för en ny arbetsdag, suckar över hushållssysslor eller gnäller över annan vardagstristess. Genom fest och skratt, genom räkningar och disk, sopor och handling. Genom förväntan och glädje, oro och tårar. Genom segerrop och framgång, genom sömnlösa nätter och gråt. Det är först när man följs åt genom allt detta som livet tillsammans kan bli en fest. Livet som partners, vänner eller kollegor. Det handlar om att ge och ta från båda sidor. Att visa respekt, hänsyn, kunna glädjas med varandra i framgång och stötta varandra i motgång. Det är det som är livet, tror jag...
Hitta dem i vars sällskap ni ger varandra styrka och låter varandra få vara som ni är. Våga sänka garden och låt maskerna falla någon gång. Känn hur skönt det är,  hur gott det gör. 
Värdesätt dem som följer dig genom livets alla väderlekar. 
Livet kan vara både skört och vackert
Efter regn kommer solsken. Kanske uttjatat men ändå sant...håll ut och kämpa på...tillsammans!

Kommentarer

  1. En finstämd text med mycket djup! Livet kan onekligen vara både vackert och skört! Tack också för alla fina kommentarer inne hos mig. Kramar Liza

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv