I dina spår...

"Kvar lämnar hon minnet av en människa med milt och stilla sinnelag..." så låter det när Bullerbybarnen läser dödsannonser ur dagstidningen för sin blinde farfar. De
orden får mig alltid att tänka på vilka spår vi människor lämnar efter oss där vi gått fram. Det är sant att vi inte ska ägna hela livet åt att bry eller oroa oss om vad andra tycker. Men samtidigt är det skönt att ha ett gott rykte och att lämna väldoft efter sig.

Det är sorgligt när människor förfaller mentalt eller fysiskt. De slutar bry sig om hur de själva eller omgivningen beter sig mot dem. De kan vara ungdomar som går igenom alldeles för många partners i sängkammaren och därigenom får ett dåligt rykte. Det kan vara de som förspiller en lovande sportkarriär eller struntar i studier för att de hellre lockas till att festa och röja, supa, röka och kröka. Det kan vara människor som faller offer för frosseri och tröstätande och struntar i att vårda sin kropp. Tillslut blir de sjuka. Eller misshandel i relationer där den ena partnern tillslut tror sig förtjäna den andras fysiska eller psykiska terror. De som fastnat i missbruk av något slag och inte klarar ta sig ur det själv. På grund av att de inte kan hantera alkohol så får de ett dåligt rykte. De lämnar ingen väldoft kring sig, missbruket stinker. Människor som slutar bry sig eller tror att de inte förtjänar bättre. Som helt enkelt inte orkar eller klarar resa sig ur dyn. Klämkäcka kloka ord och citat känns mest som en spark i magen på dem istället för den uppmuntran de var menade att ge. Men till dig som befinner dig där så önskar jag att du kunde se att det också finns folk som faktiskt vill ta din hand och hjälpa dig upp. Ibland kan det verka som en del inte vill bli hjälpta. Ungdomar som vägrar lyssna på sina "tråkiga" föräldrar som i själva verket är väldigt kloka föräldrar. Men sluta som förälder aldrig försöka ändå, för fast de inte verkar lyssna så gör de unga det. Längst inne vet de att den som är en kärleksfull och omtänksam förälder bara vill sitt barn väl.

En del lämnar spåren efter sig som av en stolt tupp. De skulle aldrig kapitulera och erkänna sina egna fel. De vägrar ta tag i verkliga problem, skyller hellre på andra och projicerar. De drar sig inte för att hellre ljuga än erkänna. Jag tror deras livrädda beteende för att själv göra fel har med knas i barndomen att göra. Deras yta kan verka perfekt, men börjar man gräva under högfärdheten så finns där både en och två mörka hemligheter. Fast hellre än att ta tag i dem så bråkar de om annat, med andra, vill ständigt röra om i grytan och skapar kaos. Kvar lämnar de sårade och förvirrade människor runt omkring.  Med ett hänsynslöst och själviskt beteende lämnar inte de heller någon väldoft i sina spår. 

Så alltså finns det två sorter som båda har det ganska jobbigt:
Den ena är den som är så smärtsamt medveten om sina svagheter att hela den sårade själen står öppen att beskåda för allmänheten. Den som alla tror sig veta allt om, alla tycker, alla pratar, undrar och tror kanske mer än vad som är sant. Rykten och sorgligheter byggs som en mur runt dessa. De är stämplade som misslyckad. Folk ser ner på dem eller vänder blicken från dem. De ger upp och orkar inte ta tag i något utan tillåter olyckan fortsätta.

Sedan finns de högfärdiga med näsan i vädret. Så tillknäppta till översta knapp som på den stramaste, jobbigaste skjorta. De lättar aldrig på locket utan döljer sin själ stängd och låst. Ingen har med deras liv att göra, anser de. De gör allt i sin makt för att aldrig någonsin behöva erkänna sina egna fel och brister. Men utpekar gärna andras, bråkar och bränner broar till de som kunde varit deras vänner.

Men så finns det en tredje slags människa. Den som jag tror och hoppas att de flesta av oss försöker vara. Det är den som befriat nog kan erkänna sina svagheter. Som har styrkan att kunna säga förlåt. Som konstruktivt kan föra givande diskussioner och frimodigt klarar av att ge och ta. De känner sitt värde, reser sig, borstar av sig dammet och går vidare efter ett fall. För faller det gör vi alla ibland stark som svag, hög som låg.

Vissa gånger inbillar vi oss vad omgivningen tror. Men rätt vad det är så visar det sig att de hade fullt upp med sina egna problem. Istället för att bry er om och hjälpa varandra så undvek ni varandra av rädsla för vad den andra ska tro. Andra gånger är det tyvärr inte inbillning utan folk är på allvar verkligt missundsamma och uttänkt elaka. Rykten kan spridas som verkligen skadar. Stämningen piskas upp och hatets dans går bara galet fortare och fortare. Folk dras med, hejjar på, spottar och svär, smider planer, skvallrar, tisslar och tasslar.

Jag tänker på föredömen som funnits genom tiderna. Som valt att tillhöra en helt annan stil.  De vänder inte bort blicken, tror inte på rykten och sprider heller inga. De är de verkligt stora hjältarna som väljer att se människan bakom den hårda masken, den perfekta fasaden eller det trasiga livet. De hjältarna vet att det är inte i rikedom eller makt, trista omständigheter och olyckliga val som människors värde mäts.

Varför ska jag då bry mig om hur jag är och vilket avtryck jag lämnar? Jo för att då har iallafall du försökt göra den här världen till en lite trevligare plats att leva på. Du som är nere på botten, res dig upp och bestäm dig för att du är värdefull och viktig. Sluta känna dig värdelös och uppgiven oavsett vad som hänt. Det som har hänt tillhör historien, alla gör fel och går vilse ibland. Lämna det där bakom dig! Denna dag och framtiden är din. Den har du makt att styra över.  Ha hopp om att det går att börja om och börja rätt. Det kan få ta tid i början. Folk blir förvånade. Men ha blicken fäst på målet. Rätt vad det är så är du på gång och stämpeln som misslyckad lämnas i det förflutna. 

Du som sitter på väldigt höga hästar, skrattar åt andra, ljuger hellre än att kapitulera och känner att du aldrig själv gör fel. Kliv ner och ödmjuka dig, pröva det där med att be om förlåtelse och våga reda ut saker som blev fel. Annars riskerar du att bränna väldigt många broar som istället kunde blivit fina relationer. Även om du inte är intresserad av umgänge så kommer du iallafall må bättre och somna skönt om du lär dig att vårda livet. Ibland blir jag bara illamående av alla oändligt "fina" inlägg i sociala medier. Ensidiga inlägg med massa halva avslöjanden där läsarna förväntas hejja på i skrivarens önskade riktning. Fast man egentligen inte har en aning om det egentliga problemet. 

Att bli ihågkommen på ett fint sätt är väl ändå något de flesta av oss vill. Ingen vill ha ett dåligt rykte, känna sig som en misslyckad person. Ingen mår heller vidare bra av att alltid vara tillknäppt och spela felfri medan man samtidigt skyller allt på omgivningen. För det blir små hål även i den, till synes, perfekta fasaden. Det gagnar ingen gott att bråka jämt, inbilla oss saker om varandra och vara osams i stort och smått. Men ibland förstår man varför det blir krig i världen. När folk på samma gata, i samma by, samhälle eller stad inte ens kan hålla sams. Det gör ont i hjärtat när folk bråkar och är envisa som gamla sura åsnor. Tänk hur mycket finare allt kunde bli om man hjälpte varandra istället. Eller åtminstone lät bli att fortsätta bråka om gammalt och nytt, i stort och smått. Då somnar man bättre om kvällen och många stressrelaterade kroppsliga krämpor skulle säkert försvinna. Jag tror varken magkatarr, olika slags smärta eller sjukdomar blir bättre av ständig oro, missundsamhet, bråk, ilska och hat. Hela kroppen mår bäst av att få vara lycklig och fri, befriande förlåtande. 

Tror inte du att många skulle må bättre av att börja fundera på vilka fotspår de lämnar efter sig? Hur spegelbilden av deras inre ter sig på livets vägg...det vill åtminstone jag försöka tänka på.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna