Konsten att jonglera

Som människa har jag många roller. Jag är någons barn, syster, vän, klasskamrat, partner, kollega, granne, anställd, mamma, moster, kusin, barnbarn, faster och en profession i det yrke jag utövar. Jag tänker mig oss människor som jonglörer där de olika relationerna till olika människor representerar bollarna. En del relationer är man trygg i och vet att de kommer hålla genom allt. Inte för att de flyter på av sig självt och tas för givet. Utan för att de är dem jag vårdar extra ömt och är rädd om. Det är även så jag känner att de gör mot mig tillbaka. Andra relationer som till exempel klasskamrater, lärare, kollegor eller chefer är kanske en sådan slags relation som bara finns där. Men jag måste ändå lära mig att kunna hålla även den bollen i luften i livets jonglering. Jag har inte valt dem själv och vissa dagar kanske man helt enkelt bara får lära sig att stå ut med sådana, trots att man kanske inte klickar på det personliga planet. Familjen, släkt och vänner umgås jag med för att jag vill. Inte för att jag måste, det är skillnaden.
Hur står jag då ut med dem som jag inte drar jämnt med, dem som jag egentligen inte trivs att umgås med fast jag måste? Ja det finns nog ingen univerallösning på det. Är det riktigt illa får man ju byta jobb eller skola. Men det kan man ju inte göra hela livet. "Jobbiga" människor kommer vi alltid träffa på vart vi än befinner oss. Vi kan inte försöka gömma oss från sådant utan får lära oss att ha mod och ta tag i det istället. En lösning kan vara att bara inse att det är så. Vissa drar man jämnt med och med vissa gör man det inte. Att bara enkelt inse det är kanske till hjälp. Andra gånger kan det hjälpa att jobba med tankarna. Visualisera dig att den jobbiga stunden är över och se dig själv efter. Dröm om vad du ska göra då och fokusera på det istället. Så kan det roliga som väntar efter bli som en bro genom det jobbiga nu. Det kanske låter konstigt men prova, det funkar. Jag riskerar nog att upprepa mig ibland i bloggen. Ibland kanske det kan vara svårt att förstå hur jag menar. Men så kommer det mail från någon som har det jobbigt med något. Som läst och fått lite tröst eller att min blogg fått sätta ord på det som bara var en känsla innan. Därför fortsätter jag...
En del människor tar så mycket energi med sitt sätt att vara. De anklagar, tänker ut elakheter, gnäller och pekar ut. Kvar står man näst intill handlingsförlamad av trötthet och sorgsenhet. Jag vet inte varför en del blir sådana. Det beror säkert på hur de själva blivit behandlade genom livet. Men då ska du komma ihåg att du inte förtjänar att sota för det. Du behöver inte alltid ta deras sida och föra deras krig. Det är upp till den människan själv att rensa upp i sitt inre och skapa ro. Det ska inte du behöva göra och du ska inte heller behöva ta deras missinriktade besvikelser, ilska och hat.
Jag fascineras ofta över skillnaden mellan hur olika människor lämnar olika känslor efter sig där de gått fram. Ibland önskar jag att jag inte kände så mycket och grubblade på det. Men det är så jag fungerar och då får man helt enkelt göra det bästa av allt. Försöka att inte grubbla utan lära mig att tänka rätt. Sedan är det ju tur att man ändå får omges av en massa goda människor också. Som liksom väger upp med råge mot de andra mindre roliga. Människor som bryr sig om och vill väl. Som lämnar värme och kärlek där de går fram. Det behöver inte vara med perfekta ord och fraser utan det känns redan i deras sätt att se på andra. Är de svarta i ögonen av avund eller goda i blicken av kärlek. Jag vill hitta en balans. Inte gå högfärdig genom livet med näsan i vädret. En som alltid ska ha rätt och läxa upp andra tröttnar man på ganska snabbt. De är helt enkelt inte speciellt roliga att umgås med. Men jag vill inte heller gå underkuvad och nedtryckt genom livet med blicken ständigt i backen. Livrädd för att bränna mig igen eller stöta mig med någon pansarvagn som gärna vill köra över. Går man med blicken i backen missar man solens varma strålar, regnet som sköljer din kind, snön som studsar glatt på din näsa och någon som faktiskt vill le till dig.
Livet är för kort för att oroa sig för vad andra ska tycka hela tiden. Var den du är, gör sådant du blir glad av. Stå ut med dem du måste och visa dem när du orkar, hur du själv tycker man ska vara. Våga säga ifrån och ta din plats. Njut av de som ger dig värme och umgås med dem så ofta du kan.  Att njuta av saker kan vara så enkelt som att gå ut i trädgården en tidig morgon och ta kort på små underverk i form av smältande snö och vackra växter. Vilket jag gjorde i morse och det får du se här. Först texten till en fin sång som jag hörde på tv häromdagen: 

Små nära ting
Svensk text: Ture Nerman
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kurt Foss och Reidar Bøe

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv