Med dig kan jag vara som jag är...

När vi träffas gör det inget om både ansiktet och själen är osminkade. Det får vara joggingbrallor och håret i en ledig tofs. Vi behöver inga masker för roller i något spel. Vi tävlar inte desperat i sociala kampen om mest uppmärksamhet. Vi vet att vi båda får plats. I varandras närvaro kan vi andas lugnt, osminkat och naturligt. Med dig vågar jag öppna hela min inre dörr vidöppen. Vi kan slappna av hos varandra och lämna garden nere. Behöver aldrig vara rädda för några välplanerade anfall, inte skydda oss mot sylvassa ord som sårar. Inga ormlika väsanden i örat som ingen annan hör för att sedan vända sig om och spela blid. I våra ord finns inga baktankar som bottnar sig i avundsjuka eller missunnsamhet. Ingen tillgjordhet eller falskhet eller överdrivet smicker. Den brusar inte upp i obehaliga attacker. Inga knivhugg i ryggen så fort jag lämnar rummet.

Vår samvaro är äkta och sann, okomplicerad och enkel. Vi gläds med varandra, gråter med varandra, oroas för varandra, hejjar på, peppar och uppmuntrar. Säger vi att något är hemligt så vet vi att det så förblir. Måste vi säga något jobbigt så lyckas vi ändå alltid säga det omhuldat med kärlek och respekt. Aldrig rått och kallt. Aldrig provocerande eller nyckfullt. Aldrig oväntade vändningar eller obehagliga överraskningar. Vi växer själva inte av att förminska andra. Har inga behov av att trycka ner, anklaga eller peka ut.

Det är läkedom för själen att umgås med dig. Det följer inte den galet högljudda, snabba och ostämda takt som tillvaron kan kännas gå i. Utan är av en annan värld. En värld där istället stillhet är det som skapar kraft. Där saker får ta tid, där tålamod och självbehärskning råder. Där faller inget,  inget är skört och går sönder vind för våg. Vår samvaro är stark och trygg, evig och trofast som en glad, lugn sång i dur. Vi lyfter upp och bär varandra. Vi bryr oss om och håller varandra ömt men stabilt. Ibland kan det dröja mellan gångerna vi hörs eller ses. Men det vi byggt upp tar mer än så för att riva ner. Vår slags kärlek är stark som berg. Den står tryggt pall genom storm och oväder. Den väntar tålmodigt och trofast.
Ibland känns det oförtjänt att få ha en som du i mitt liv. Jag kan bara inte tro det är sant. Att tala med dig eller ses, ger färg åt den grå vardagen, sol på regniga dagar och väldoft i en ibland stinkande värld. Du är en frisk fläkt som vädrar ur den unkenheten någon annan försökt lämna. Du lyfter upp när någon annan tryckt ner. Du fyller mina vingar med ny kraft och mina lungor med frisk luft.

Som undersköterskeelev fick jag äran att göra studiebesök på en avdelning för nyopererade. Det var mycket intressant att få lära mig att läkningen efter operation fungerar bäst om andningen är normal. Har man mycket ont så spänner man sig mer, andas dåligt och läker sämre. Därav smärtstillande läkemedel. Inget man ska gå och bli beroende av. Men där och då hjälper de till att minska smärtan, därav lugna andningen vilket leder till bästa förutsättningarna för god läkning. Andningen förser blodet med nytt, friskt syre som får nå ut till alla kroppens delar och ge läkedom där smärta och sår finns. 

Jag tänker på de sår ens själ kan få. Skador som dunkla människor medvetet eller omedvetet orskar. Den inre smärta som oroar dagar och stör nattens ljuva sömn. Deras sätt leder till tårar i nattens tystnad. Bistra planer som elaka människor smider i sitt mörka inre. Klumpiga ord som väljs att användas. Kalla, hårda blickar och ett sätt som vill förminska och förgöra. Styrt av missunnsamhet, avundsjuka och brist på kärlek.
Jag tänker att sådana har nog inte fått andas lugnt själva på länge. De finns orsaker som gör att de blev sådär. Men kom då ihåg att ett taskigt bagage i livets ryggsäck aldrig är en ursäkt för att få bete sig illa. Det kan vara en orsak men får aldrig bli en slags licens.  Det är så viktigt att våga och orka ta tag i sina egna problem. Inte slösa bort hela livet genom att vara missnöjd eller inbillssjuk. Inte hela tiden skylla sin olycka på alla andra eller åtminstone inte låta fel människor få sota får såren någon helt annan orsakat. Inte bli så bitter att man tillslut blir både blind och döv för det sköna i livet. Det finns de som missar solen som värmer, inte längre ser små vänner som mot dig ler, inte tar sig tid för att höra fågelns sköna sång, inte bryr sig om rosens ljuva doft. Låt inte ditt hjärta hårdna så i striden. Glöm inte att unna din själs blomma lycka. 

Jag tänker på de riktigt goda i mitt liv. De i vars närvaro jag kan andas lugnt och läka bäst. Vilken oerhörd lycka det är att ni finns. Må jag få vara i världen som ni är mot mig. Fylld av livslust och passion, med värme och humor, kärleksfull och avslappnad i min atmosfär. Jag vill bli en förlåtande och okomplicerat skön individ. Det är väl ändå en nyårsönskan som heter duga, såhär på en av årets första dagar!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv