Vinden i mina segel...

"Du är vinden i mina segel, du är kraften när jag är svag. Du är dörren förutan regel eller lås av något slag..."
Så börjar en sång som jag brukade lyssna på i tonåren. I min senaste bil fanns förutom CD-spelare även kasettbandspelare. Det blev att gå ner i källaren efter mina gamla kasettband. I helgen var jag på långresa alldeles ensam och då kunde jag lyssna, njuta och gala bäst jag ville där bakom ratten till mina gamla band. Jag var på väg till träff med några kompisar från mitt gamla barndomsgäng. Några av dem hade sovit över hos en av vännerna. När jag anlände till dem så var de i full färd med att ha skönhetsparty. Så jag fick sätta mig ner och tillsammans njöt vi av ljuvliga dofter och fina hudvårdsprodukter som fanns att prova och köpa. Efter det åt vi, fikade, pratade, pratade och pratade. När jag satt där omsluten av mina goda gamla vänner utbrast jag att detta är så förunnat. Vi är ett gäng som kommer från samma lilla ort och har vuxit upp ihop. Genom åren har vi flyttat runt och är lite utspridda runt om i Sverige. Det har funnits tider då en del av oss även befunnit oss utanför landets gränser. Men nu har vi styrt upp att vi försöker ses åtminstone en gång på vintern och en gång på sommaren. Det blir som en liten morot i vardagen att få längta till. På hemvägen slog det mig att dessa goda vänner tillhör dem som verkligen är vinden i mina segel.

Idag slutade båda skolbarnen i vår familj tidigt. Jag försöker suga ut det sista av mammaledigheten på bästa sätt. Så idag hade jag lovat att vi skulle åka in till stan. Vi parkerade på taket till en mataffär och tog sedan hissen ner. Så ville stora tjejerna åka rulltrappa och det är klart de fick. Lillasyster i vagnen och jag var publik, samt säkert en och annan som satt där i flanaden och kikade i smyg. Först på listan stod besök på biblioteket. Det fanns en jättefin avdelning där för barnen. Men man skulle ta av sig skorna där. Igår snöade det gräsligt mycket så vagnen som vi hade lillasyster i var full av snö på hjulen, så även våra skor. På biblioteket var det varmt och skönt. Men därav snart plaskigt, grusigt och blött då den grusade snön från vagn och skor smälte. Det hade funkat om liten hållt sig inom barnhörnans gränser. Men hennes oerhörda glädje över att kunna lärt sig gå och även springa håller i sig. Biblioteketet var ju drömstället, så stort och härligt att springa i. Kanske ropa glatt samtidigt och givetvis pricka in våra och alla andra besökares blöta fotspår med sina små strumpklädda springglada fötter. Jag kände mig lite misslyckad och trött som mamma. Skynda er att låna böcker, sa jag stressat till de stackars storasystrarna som längtat så efter denna eftermiddag. "Lillasyster blöter ner sig överallt och folk här vill ha tyst och lugnt. Inte höga hihi, haha, hoho-tjut från en springande liten filur. Vi lyckades få på oss alla kläder och drog oss mot utgången. Storasystrarna hann iallafall hitta tre böcker var och jag hittade mitt gamla lånekort gömt djupt inne i plånboken. Det gick inte att låna på. Suck, jag som just fått liten lugn efter ett ilskt utbrott av "jag vill inte ha alla vinterkläder på". Jag fick hjälp av personalen som upplyste mig om att jag hade en skuld på hundra kronor efter mitt senaste lån som gjordes 2005. Elva år senare står jag nu här igen fast nu med tre barn, hus och man. Härligt ändå. Jag betalade bot för min gamla synd så mina barn kunde låna sina böcker. Sedan kom nummer två på vår planering: köpa lite lösgodis. Vi lyckades fint med det och skulle sedan ta hissen upp till vår bil på takparkeringen. Efter en gammal incident, då vi tillsammans med en hel hög politiker fastnade i en hiss för några år sedan, så är jag och mina döttrar inte överdrivet glada i hissar. Men nu med barnvagnen hade vi inget val. Givetvis skulle en barnfamilj med ännu en vagn, två vuxna och två barn tränga sig in i hissen. Jag hörde hur mamman tvekade men pappan härjade på. Och ja givetvis stannar ju hissen mellan våning ett och två. Mina barn började panikartat skrika då de ju känner till känslan. Jag tryckte genast på larmknappen. O efter en stund gick hisseländet igång. Tack och lov! Jag är en väldigt lugn och behärskad människa, söker inte efter bråk och drar mig för konflikter. Men när folk härjar, stimmar och tränger sig in i en liten hiss där det redan är fyra personer och en vagn, då är min gräns nådd. Det spelar ingen roll vart de kom ifrån (politikerna sist var alla svenska) men jag fick iallafall bli arg på engelska så det dånade i hela parkeringshuset när vi kommit helskinnade ut ur hissen. "No room, too many people!" Frustade den här trötta mamman. Usch så okontrollerad. Jag som propsar på det där med självbehärskning och sådant.  Hoppas ingen jag känner såg mig där. Men med biblioteksstressen i bakfickan och tidigare skräckfyllda hiss-minnen så var detta droppen. 
Sedan styrde vi kosan mot vår älskade by och vårt hus. Jag älskar känslan när vi närmar oss byn efter att ha varit i stan. Då suckar jag nöjt och känner lugnet lägga sig. 

Jag tänker på en annan visa:
Farmareflickan av Magnus Elmblad 

"Man hör överallt samma visa, att landet är sämre än sta'n, men den kan blott städerna prisa, som inte vid annat är van. För mej är det ängsligt att blicka, på skorstenar, gavlar och hus, ty jag är en farmareflicka, som föddes i grönska och ljus. 

När stadborna gäspa i sängen, förkrympta till själ och till kropp, då driver jag korna till ängen, och ser huru solen går opp. Den friskaste luft får jag dricka, den ljuvaste blomdoft därtill, ty jag är en farmareflicka och byta med ingen jag vill. 

Se solen! Ur blodröda skyar, hon sprider sitt himmelska ljus; och präriens glans sig förnyar, vid vindens melodiska brus. God morgon! små blommorna nicka, ur skogen gå välljud ibland, och jag är en farmareflicka, som älskar mitt härliga land. 

Vad ville jag göra i staden, dess tvång skulle kväva mitt bröst, bland blommorna, gräset och bladen,förnimmer jag friskhetens röst. Jag hör den när kullarna skicka, förtrollande ekon var kväll; Ty jag är en farmareflicka, och frihetens fröjd gör mig säll. 

Jag har inga stora bekymmer, jag arbetar sjunger och ler, och aldrig mitt hopp från mej rymmer, ty alltid mot höjden jag ser. Jag känner till punkt och till pricka, att friden är arbetets lön. Och fritt som en farmareflicka, jag beder var afton min bön. 

En gosse jag har, må ni veta, så vacker och solbränd i hyn, när vi två tillsammans arbeta, hurra, då står glädjen i skyn! Med hopp vi mot framtiden blicka, i hösta skall han köpa en farm, och trycka sin farmareflicka, som brud (vilken fröjd) till sin barm. 

Så lever jag fort mina dagar, och längtar alls inte till sta'n, jag sysslar på fält och i hagar, och sjunger, som jag blivit van. Min sång om två ögon som blicka, med strålande kärlek på mig, i afton jag lyckliga flicka, mig väntar av kyssar ett krig." 

Snön har vackert bäddat in vårt hem i sitt vita täcke. Istapparna hänger på rad från lekstugans tak. På vårt köksbord lyser tulpaner i glada färger. De är ju min årliga belöning efter att julen städats ut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna