Kanelbullar och Meze

Kanelbullarna som jag bidrog med till vårt språkcafé verkade uppskattas. Så roligt att få dela med sig av det man kan. Mat är verkligen en stor del av det som är kultur. I Sverige har vi vårt fika som även det är en stor del av kulturen. En väldigt trevlig del av vårt sätt att leva som jag gärna delar med mig till nya vänner från jordens alla hörn. Jag träffade några nyanlända vänner som jag har besökt två gånger. På språkcaféet var deras män med och jag berättade för dem hur trevligt jag och deras fruar haft det tillsammans. En av männen berättade att hans fru hade ringt till sin familj som numera bor i Jordanien. Då hade hon berättat för dem om sin nya svenska vän Sara. Jag blev nästan tårögd. Vilken känsla att någon ända borta i Jordanien har fått höra om mig. Att mitt namn nämnts där. Det kändes som en ära, så fint. 

Senaste gången vi sågs var häromdagen. Då var både hennes och min man på jobbet. Så vi träffades utan män, men med de små barnen hemma hos henne. En annan syrisk väninna var också där med sin yngste son. Det var så mysigt när vi satt där tillsammans och drack kardemummakryddat kaffe. Vi pratade lite svenska, lite engelska och tog hjälp av översättningar i mobilen ibland. Det kändes inte pinsamt, läskigt, främmande, fel, misstänksamt, stelt eller tafatt. Utan det var bara otroligt varmt och gemytligt. Som vilka tre kvinnor som helst som tillsammans myste med varsin kopp kaffe och prat om livet.

Jag har känt mig så lycklig, varm och rik inombords ända sedan dess. En verklig känsla som blev en otroligt skön kontrast till den kalla, hårda ton som råder i samhället och på internet. Det finns mycket som händer som inte är okej. Väldigt mycket att jobba med och förbättra för att alla ska få känna sig trygga. Kulturer krockar hårdare än någonsin. Det är inte helt lätt alla gånger. Hat, våld, överfall och övergrepp är sådant jag inte önskar ens fanns. Oavsett vem som utför eller brukar dessa avskyvärda handlingar. Det finns Svenskar som handlar fel och utländska som handlar fel.
Men parallellt med elände händer det också små fina saker. Hjärtan som värms upp kring fikabordet på ett språkcafé, på innebandyplanen i en sporthall eller i många andra sammanhang där nya kontakter knyts.
Det är otäckt med våld , knivdåd och allmän osäkerhet. Alla vill vi leva i ett land som är fritt, glädjerikt och skönt som det så fint heter i vår vackra nationalsång. Men det hade nog gärna de flesta flyktingar också velat...i sitt land där de föddes och släkter har levt i många år.


Som tjugoåring flög jag själv till New York. Alldeles ensam färdades jag i ett gigantiskt plan från Sverige till USA, längre och längre bort från allt som var mitt, tryggt och hemma. Trots att det var fullt av folk på detta jätteplan så kände jag inte en endaste. Ingen att prata med eller hålla i hand över Atlanten, ingen att utbyta förstående blickar eller trevliga små fraser med. Men jag var ju hela tjugo år, satt bekvämt i ett väldigt komfortabelt plan, frivilligt resande på väg till mitt livs största äventyr. Jag var inget barn, kall och blöt, mitt i natten i en överfylld båt, tvingad att fly från allt som är ens eget, trygghet och hemma. Det är en stor skillnad det.
Det var så spännande att anlända till The New Yorkerhotellet och vandra på Amerikansk mark. Men det var också mycket som var nytt och helt annorlunda. Jag tog ett bad på mitt hotellrum och hela karet luktade som en simbassäng. Vattnet där renas med mycket klor och det var jag inte van vid hemifrån. Både kranar och handtag i badrummet och på dörrar såg annorlunda ut mot de svenska jag är van vid. Hur öppnar man och hur vrider man på? Jag fick prova försiktigt och lära mig sakta om allt det nya i det landet som skulle bli mitt hem i lite mer än ett år. Det visade sig ju bli ett fantastiskt äventyr som jag för alltid bär med mig i hjärtat. Det har förändrat mig positivt och satt djupa spår som gjorde mig gott. Men min resa var som sagt frivillig, planerad och bara en tillfällig flytt.


Jag tänker hur det känns att behöva fly hals över huvud från sitt hem och land, kanske jagad. Med pulsen på maxhastighet, skräck i tankarna och helt ovetandes om ifall du ens får överleva genom natten.
Vi har samtalat om sommarplaner i familjen. Jag är inte redo att ge mig ut på långresa ännu ett tag. Med en livlig ettåring som är nyfiken  på hela världen och far fram i en rasande fart så känns en vanlig hemmadag till och med som en utmaning ibland. Toapapper rullas ut, knappar på disk- och tvättmaskin måste testas, vrida på spisplattorna, öppna lådor och skåp, klättra på allt, dra fram, slänga iväg och pilla loss. Jag säger bara Grattis till er som reser själva utan några fler vuxna som extra hjälp. Vi var i Grekland när vårt första barn var åtta månader. Då var det första barnet och man visste inte så mycket om föräldralivet. Det var ljuvligt, vackert och skönt. Men ibland var jag orolig för att det var för varmt för henne, att solen skulle vara för stark och hade hon fått tillräckligt att dricka? Att bada och sola var nu något vi fick göra i skift för att den ena fick sitta i skuggan under parasoll med liten. Restaurangbesök på kvällen var ingen hit, innan beställningarna ens hunnit fram hade tålamodet tagit slut och liten ville inte alls sitta still längre. Vi vet alla hur "lätt" det är att äta fint med en hand medan man håller ett krånglande barn i knät med andra handen. Oj, där spillde jag igen ja, på den där snygga klänningen som skulle matcha den nyvunna solbrännan. Det låter nog väldigt pessimistiskt och tråkigt. Eller faktiskt realistiskt. Det är stor skillnad att ha med någon man litar på som förutom föräldrarna kan hjälpa till med barnen. Någon snabb och smidig som hänger med i barnens plötsliga påhitt. Men vem har det? Inte så värst många av oss. Därför tycker jag det är bättre att vänta tills barnen är stora nog att också kunna uppskatta och njuta av stranden, poollivet och restaurangbesök. Då kan samtliga familjemedlemmar njuta tillsammans så som man ska. Fram tills dess kan man njuta på hemmaplan och slippa resandet. Köpa hem glass, god dricka och göra det så festligt man kan. Sedan har vi ju många fina resmål och badanläggningar i Sverige också. Jag är väldigt sugen på att besöka Ronneby brunn med min familj någon gång. 


Det är också därför jag är så extremt imponerad av mina nyfunna vänner som överlevt en mycket farlig och osäker resa hit med sina små barn. Jag är inte ens redo att åka på en semester än och de har flytt helt oplanerat. Jag vet inte hur jag skulle klarat det.
Den där kaffestunden hos min nya Syriska väninna övergick till en mycket spännande lunch med massa intressanta kryddor och smaker. Ordet Meze är Presiska och betyder egentligen att smaka, hörde jag på ett matlagningsprogram. Men när man talar om det så menar man massa smårätter. Jag postar några foton på det och även på gårdagens bullbak med nutellafyllning.  

Igår hittade jag påskliljor i affären. Tillsammans med blåbärsris från skogen står de här på bordet, doftar gott, påminner om våren och livet.
Meze hos min nya vän
Nutellafyllning 
Fick godkänt av barnen och deras kompisar 
Vårkänsla
Årets första 
Något från mitt hem som är min kultur

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv