Du är inget hopplöst fall

Man brukar prata om starka och svaga människor. Inte sällan självutnämner sig de som tycker sig vara starka till  vinnare. Medan de som anses vara känsliga och svaga kanske fått lära sig att skämmas för det och bara bära den titeln fast de egentligen aldrig bad om den. 

Jag vet inte allt om dig. Vad som är dina svagheter och styrkor. Det jag vet är att vi alla är lika viktiga och kan bidra med bra saker genom den just vi är. Någon som jag däremot vet allt om är ju mig själv. Jag har ofta fått höra av olika personer att jag är för känslig. "Ta inte åt dig så!" säger man till mig. Jag tänker faktiskt inte försöka försvara mig och motargumentera det, för jag vet att det är sant. Nej, jag har inget pokerface. Ja, alla känslor sitter utanpå mig. Vare sig jag är glad, ledsen, orolig, arg, nervös, förväntansfull eller irriterad så syns det på långt håll. Det kan vara både jobbigt och tungt. Är någon ute efter att såra eller trycka ner så har de inga som helst problem att läsa av mig om ifall de lyckats med draget i sitt fula spel. För det kommer synas på mig att jag blev ledsen eller sur...hur man nu kan ha behov av att få människor dit? Men det är ju ett annat inlägg.

Men vet du? Utan att på något sätt försöka upphöja mig själv så är det faktiskt en sak jag känner: Jag är mycket hellre befriande äkta än omöjlig att läsa av. Då vet ju människor runt omkring mig vart de har mig. Försöker de göra mig glad, så vet de också om de lyckats. O den känslan är väl något av det finaste som finns.
För mig finns inget mer obehagligt än någon som utan att röra en min, helt kyligt kan ljuga en rätt upp i ansiktet.
Att kunna visa äkta känslor är något positivt. Att ha ett samvete och en förmåga att bruka godhet och sanning, det är att vara en stark person på riktigt. Det behöver inte alltid vara den som hörs och syns mest som egentligen är den som är stark. Nej det är nog oftast den som kämpar på i det tysta som är minst lika stark. Den som kanske inte alltid kommer till tals eller kanske ens får en syl i vädret. Den som inte skyltar vitt och brett om alla bragder de lyckats med och fighter de vunnit i det sociala spel som livet ständigt bjuder in till var du än befinner dig.
Det går nog att vara besviken på och osams med alla runt omkring om man vill. Det går att bränna sina broar och människor kan faktiskt bli trötta på den du är om du inte är schysst.

Jag är inte någon vidare bra konflikthanterare. Men så mycket förstår jag iallafall om att vi människor mår bäst av att få vara glada. Det gör ingen gott att bråka, vara självisk, snacka skit, tävla och missunna. Vi kan inte älska alla men då kan vi låta varandra vara istället om vi vet att vi inte "går ihop". Att förlåta ses i mångas ögon som att kapitulera och ge upp. Men faktum är att när du förlåter någon så befriar du också dig själv, läste jag någonstans. Först då kan du gå vidare och må bra på riktigt igen. Så tror iallafall jag att det funkar.
Däremot inte sagt att man ska bara vara ett mähä som låter folk trampa på en. Men man kan tillrättavisa dem på rätt sätt. En mycket klok person sa till mig att det inte är faststämplat att man måste vara en svag och känslig person. Man kan faktiskt öva upp sig i att stå upp för sig själv. Det har jag nog bloggat om innan. Men vidare sa hon att man får sakta börja. Omgivningen kan bli både förvånad eller kanske ännu mer irriterad i början över att du plötsligt fräser ifrån. Men det bästa av allt är att det syns utan ord eller handling. När du inom dig väl bestämt dig för att du är värdefull och viktig, värd att behandlas på rätt sätt. Då syns det på både din blick och din hållning. Svårare än så behöver det inte vara! Tänk på det nästa gång du möter någon som brukar såra dig och gärna vill ha övertaget. Tänk att du är precis lika mycket värd och viktig som den här personen,  även om den vill försöka förvrida känslan kring det.

Det finns översittare och människor som övat sig väl i härskartekniker. Mest av allt för att de tror att de mår bäst av att ha den slags muren omkring sig. De har inte orkat öppna upp sina inre dörrar på evigheter. I deras känslors korridor har inget solljus fått lysa in på länge. Där är fullt av damm och en vårstädning skulle vara så skönt, det vet de egentligen. Det finns så många uppdämda känslor där inne hos dem som nästan inte får plats. Skrapar man lite på ytan så skulle de kanske behöva gråta eller få ur sig en sådan mängd känslor. Men de orkar och vågar inte öppna de där inre dörrarna. Utan bygger hellre hårda murar runt dem så ingen ska kunna komma in.  Men det är inget som är säger att du inte kan ändra på saken. Det behöver inte kännas obehagligt varje gång ni ses. Vare sig det är någon chef, kollega, patient, kund, anhörig, någon på en myndighet eller vem det än är. Jag tänker speciellt på människor som blivit svikna. Eller dig som befinner dig i  någon slags beroendeposition som kanske sjuk eller arbetslös. Men också den som faktiskt sitter på höga positioner och måste fatta viktiga beslut.  Eller du som lever med människor som inte behandlar dig väl. Bestäm dig bara för att från och med nu så ska jag tänka att vi ses på lika villkor. Två människor med samma värde. För det finns ingen som är mer viktig än någon annan. Ingen!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig