Vårbestyr och jobbestyr

Jag har skrivit det förr. Jag gillar inte att bara gå och gnälla över saker och vara missnöjd i oändlighet. Det är så mycket trevligare att försöka ta tag i saker och ting och ordna upp dem. Att vara kreativ och tänka ut lösningar, det är jag helt övertygad om att människor mår bättre av.
Det bästa man kan göra i ett nytt hem är att fixa och ordna det så bra som möjligt från början. Till exempel hitta smarta lösningar för förvaring med en gång. Så slipper det bli till stressmoment sedan. Visst kan det vara bra att "bo in" sig och tänka efter innan man förhastar sig med stora saker. Men det är så lätt att, efter några år, bli hemmalblind. Man kan inte tänka klart och nytt lika bra alltid när man ser samma gamla trånga hall, samma trädgård och samma ordning (kaos) i köket. Sedan är man kanske fler i hemmet och det kan finnas de som protesterar och blir alldeles vilsna om en ständigt möblerar om allt.
Då kan det vara bra att hämta tips, idéer och inspiration till nya tankar om hemmet. Kanske genom tidningar, tv-program, på internet eller när man hälsat på hemma hos någon annan.
Vårtrötthet till trots så kommer alltid nya krafter såhär års också som kan hjälpa med allt det där. Solens värmande strålar och den glada fågelsången påminner om härliga tider som väntar. Man blir glad och får lust.
Jag började min vecka i just vårlustens tecken. I hallen har vi hyllor med vantar, mössor och halsdukar. En faslig blandning som inte sällan leder till stress när någon har bråttom iväg och snabbt vill hitta något. Så i måndags skruvade jag upp en hylla till över de andra. Sedan köpte jag genomskinliga plastbackar i passande storlek för hyllan. Däri sorterade jag upp vantar och mössor för sig och märkte upp med tuschpenna på. Så kan man tydligt se vad som ska vara i. Skön förbättring som jag hoppas kan få leda till lite trevligare stämning i hallen. Det var projekt nummer ett.
 
Ute har jag ett land som jag älskar som skulle bli projekt nummer två. Däri växer en vacker ros, ormbunkar, lavendel och lite ettåriga växter brukar även få samsas där.  Det är nu tio år sedan vi flyttade in i vårt härliga hus. Under dessa år har vi hunnit måla om huset, måla staketet, några vitvaror har kommit och gått. Duschslangar, toasitsar, handfatsrör, tvättlinor och lite annat har fått bytas ut. Nu var det kanten runt landet som hade börjat ge vika efter några år. Jag har gått och sneglat på det länge och lusten att få fixa landet har växt. Så i måndags åkte vi en sväng till stan och till en härlig alltiallo-affär. Där hittade jag ett ministaket som jag trodde skulle passa storleksmässigt. Det var även där jag köpte de små backarna till hallens nya hylla.
En annan sorglig historia är vår sandlåda och där är projekt nummer tre. Den har varit välbesökt och omtyckt av både mina och andras barn genom åren. Men senaste tiden överbelamrad med så mycket leksaker att man inte såg någon sand. Så ena dottern och jag satte oss däri med två påsar. Vi fyllde dem med spruckna, trasiga, gamla leksaker. De fina, hela lade vi vid sidan om så länge. Det är ingen som tycker det är kul att leka när det är för mycket stök och grejer bara slängs i av någon som tycker att den här kan man ha här i också. Som en soptipp. I den där bra affären hade jag också köpt sandlådesand i 15kilos säckar. 
Medan stora tjejerna var i skolan och min yngsta sov i vagnen så satte jag igång med att gräva runt det gamla landet. Jag fick bort både gräs, ogräs och den gamla halvruttna träkanten. Det var tjäle kvar på vissa ställen och svårt att gräva där. Men jag tog i och hade bästa träningspasset genomsvettig. Det fyllde mig med så mycket glad-hormoner och jag mådde jättebra. Efter jag hade grävt runt landet tog jag lite markduk längs kanterna, innan jag tryckte ner det nya ministaketet. Så hällde jag på ny fin jord på landet och torvmull längs kanterna och kring det nya lilla staketet. När stora tjejerna kom hem fixade vi så sandlådan och hällde på med nya sanden. Lillasyster som vaknade efter en stund blev genast sugen på att känna på den härliga strandliknande sanden.
Vi var så nöjda med vår dag. Hyllan i hallen blev toppen. Landet fick en riktig förvandling och så även sandlådan som nu åter kan få inbjuda till massa rolig lek.
 
Parallellt med dessa roliga bestyr så har jag haft möte med både arbetsförmedlingen och en chef i barnomsorgen, samt kontinuerlig kontakt med min a-kassa. Det är ju så att jag har gått från att vara en studerande tvåbarnsmor till att försöka bli en arbetande trebarnsmor. Mitt senaste fasta jobb var 2008. Sedan dess har jag studerat till undersköterska på komvux i ett och ett halvt år. Till sjuksköterska på högskolan ett år. Däremellan har jag jobbat som undersköterska på dialys och testat lite på vårdcentral. Jag har varit städerska på hotell. Undersköterska på dagcenter för dementa. Barnskötare på olika förskolor och vikarie i förskoleklass. Så dagarna jag stämplat hemma är få. Men för att klara sig i början när man letar nytt jobb får man 75 deltidsstämplingsdagar. När jag började jobba som vikarie och kanske bara fick två eller tre dagar inbokade på en vecka så kunde jag ta av de där deltidsdagarna och stämpla de resterande dagarna i veckan. Det är en trygghet så att inkomsten flyter på tills man hittat så mycket jobb igen så man klarar sig. Men de där 75 dagarna sedan 2008 är slut sedan länge tillbaka. Man får inga nya förrän man åter haft ett nytt fast jobb en tid. Så vissa veckor, som till exempel när det är röda dagar och jag inte får jobberbjudande, tjänar jag mer på att stämpla hela veckan hemma än att jobba tre dagar och inte få stämpla de övriga. Mina kontakter inom vården har jag inte kvar eftersom jag studerat, så har de skaffat andra vikarier där. Annars kan man ju få jobba där de röda dagarna. Men barnsomsorgen är lite lättare för mig att få komma tillbaka till. Så nu har det löst sig så bra att jag kommer få en visstidsanställning där fram till sommaren till att börja med. Jag blev så glad, det betyder otroligt mycket att få känna sig behövd och välkommen i ett jobb som man trivs med. Men fram tills det löste sig så har jag ändå fått anmäla mig hos arbetsförmedlingen och kommer stå som arbetssökande tills den dag jag har ett fast jobb igen på förhoppningsvis heltid i botten. Detta för att, som det kallas, skydda min SGI. Sjukpenninggrundande inkomst. Den är fortfarande baserad på mitt senaste fasta jobb. Det är den summan som min ersättning baseras på när jag till exempel blir sjuk eller när jag varit mammaledig. Alltså vill jag vara rädd om den. Skyddar jag inte den, dvs bara går och inte är vare sig arbetande, mammaledig, studerande eller sjukskriven så kommer den sänkas till att jag får samma ersättning som någon som aldrig jobbat. Det är en djungel av lagar, men jag är SÅ tacksam för de som varit snälla nog att lära mig detta. Ibland dyker det faktiskt upp en och annan vänlig själ på arbetsförmedlingen och försäkringskassan som upplyser en om viktiga saker som man måste hålla reda på. Sedan finns det många saker som behöver ändras i den verksamheten. Jag tycker det är helt galet att folk tvingas söka massa jobb som de kanske varken har talang eller behörighet till. Värst är det med folk som börjar jobba med människor fast de egentligen inte alls passar att jobba till exempel med barn. Det borde finnas bättre möjligheter till att klara sig ekonomiskt under studier så att fler kan studera till ett jobb de passar till istället. Att en utomstående myndighet på avlägsen ort ska bedöma din rätt till a-kassa är också helt galet. Min handläggare på arbetsförmedlingen berättade om en kvinna som hade sökt tre jobb på en månad. Myndigheten som bedömde hennes rätt till a-kassa ansåg att det var för lite och nekade henne rätt till den ersättning hon skulle få. Även om din handläggare på arbetsförmedlingen kan förstå och intyga varför du inte sökt fler jobb så bryr sig inte den myndigheten om det. Alltså ska några som du inte har möjlighet att samtala med eller träffa ändå ha makt att avgöra din ekonomiska situation. Jag är otroligt tacksam att ha goda kontakter inom de jobb jag har. Men jag lider med alla som faktiskt är beroende av hjälp och inte får det. Jag kommer endast vara beroende av min a-kassa en kort tid nu innan jobben rullar in. Men trots det har jag redan stött på patrull som gör mig fullkomligt gråhårig och jag får nästan panikångest av alla turer. Jag tog i god tid reda på hur långt tillbaka a-kassan vill ha intyg från mig om jobb och studier. Detta under min mammaledighet för att slippa stress. Jag vill ha min ork på rätt ställe. Den måste i första hand finnas för min familj som behöver mig. Det var intyg sedan fem år tillbaka som de krävde. Så jag har mailat och ringt gamla jobb och skolor. Fått hem papper i lugn och ro. Förberett, kopierat, fixat kuvert, adresserat och köpt frimärken. För glöm att de olika ställena själva kan ordna detta och maila sig emellan. Nej allt ska ske via snigelpost från dem till mig. Läggas i nya kuvert och skickas vidare från mig till nästa instans. Jag anmälde mig till arbetsförmedlingen efter inskolningen var klar. Sedan skickade jag ALLA intyg till a-kassan. Trygg i tron att allt var på gång och ekonomin flyter på tills jag ordnat jobb. Det är vid sådana här tillfällen man hoppas att den där a-kasseavgiften har varit värd att betala varje månad år ut och år in. Att trygghetsnätet ska fungera emellan sysselsättning. I mitt fall från mammaledig student till att hitta en ny sysselsättning i form av jobb. Det är inte självklart att man kan lyckas med det med en gång.Men snart är jag Tack och lov igång. Men ungefär kommer det vara en månads glapp emellan att det löst sig och då behöver jag en fungerande a-kassa. Jag väntade först på utdrag från brottsregistret som man måste ge chefen innan man får börja jobba i barnomsorgen. Sedan skulle jag träffa arbetsförmedlingen och lite olika chefer för att försöka hitta bästa jobbet.  


Det tog en vecka och så kom första kravet från min a-kassa: du har skickat in kopior på dina arbetsgivarintyg. Vi behöver orginalen. Så hem snabbt och posta iväg orginalen innan brevlådan tömdes för dagen. Jag kontaktade dem och påpekade att det är dåligt att det inte framkommer någonstans att de kräver orginal. 
Efter ytterligare en vecka kom nästa krav. Du har inte avslutat ditt föräldrapenningärende hos försäkringskassan. Därför kan vi inte godkänna din rätt till a-kassa innan dess att det avslutats. Hemma själv med tre barn. Ringa försäkringskassan för att kolla hur man då avslutar föräldrapenning mer än att, som jag gjort, inte ta ut fler dagar. Hamnade på plats 113 i telefonkö. Väntade 35 minuter. Sista föräldrapenningen utbetalas denna vecka. Därefter avslutas mitt ärende och då kommer min a-kassa kunna se det. 3800:- är månadens föräldrapenning för mig . Det är dagar jag tagit ut för inskolningen. Man måste ha sitt barn inskolat innan man börjar stämpla/anmäler sig som arbetssökande. Så något annat sätt hade jag inte kunnat göra på. Jag undrar varför de kommer med nya olika krav varje vecka. Istället för att kolla igenom hela mitt ärende med en gång och meddela allt de saknar. Känns väldigt konstigt. Men vi får se om jag lyckas få hjälp. Tack o lov att det är jobb på gång. Detta är så hemskt omständigt och blir så skönt att slippa....
Hela denna resa handlar egentligen bara om att jag sa upp mig från mitt skiftarbete för att försöka hitta ett dagtidsjobb. 


Man kan ju undra varför jag varit inne i vården och snurrat då om jag inte känner att jag kan jobba obekväma arbetstider nu som småbarnsmor. Det var som städerska på hotell jag kände att jag ville utvecklas mer och lära mig något nytt. Högskolan hade jag aldrig haft i tanken utan jag satsade på undersköterska på komvux. Det var något av det roligaste jag gjort. Det var så intressant och vi hade speciellt en lärare som var helt underbar att lyssna till. Så kunnig och professionell. Det gick bra och betygen, i kombination med högskoleprovet, hjälpte mig att komma vidare till det jag aldrig trott: högskolan. Jag fascinerades av anatomikurserna och lyssnade med stort intresse till föreläsningarna. Vilken fantastisk värld med alla celler och kapillärer! Det teoretiska lockade verkligen mig. Men sedan kom första praktiken och vi började träna på skolans kliniska träningscenter. Då kände jag mig gråtfärdig, värdelös, malplacerad och ointresserad. Det här var inte alls jag. Det visade sig också på den kliniska examen som jag misslyckades med på två försök. Jag tror det finns många färdiga sjuksköterskor där ute som säkert också misslyckats i början precis som jag. Men när inte vare sig naturlig fallenhet eller intresse finns då ska man nog ta sig en funderare. Jag kände vid min mogna ålder av snart 40 att detta kanske helt enkelt inte är min grej. Jag kanske får lämna vården till proffsen som är duktiga på sådant där. Det är på ett sätt en sorg att det inte gick. Men samtidigt vill jag inte utsätta någon stackars patient för att jag ska vara fumlig, vimsig eller oprofessionell. Att vara sjuksköterska är ett stort ansvar. Medicinskt, då du har liv i dina händer. Du ska kunna bolla många kontakter med patienter, undersköterskor, läkare och anhöriga. Du ska hålla dig uppdaterad och intresserad av det senaste, då vården hela tiden utvecklas och nya rön ska följas. Det är massa lagar och du måste tänka på att sköta dig professionellt på alla sätt och vis. Det är givetvis något som gäller i alla yrken. Men jag kände starkare än någonsin hur otroligt viktigt det är med rätt folk på rätt plats. Jag beundrar alla fantastiska sjusköterskor där ute som reder ut detta jobb. Stor eloge till er!
Sakta började tanken växa fram att jag kanske trots allt är en förskollärare ändå. Det var ju tanken från början när jag valde gymnasieinriktning för en himla massa år sedan. Då blev det barnskötare. Jag har alltid varit lite tveksam då jag fått höra av kollegor i den verksamheten att jag är "för snäll" att jag måste vara mer ledartyp för att barnen ska lyssna. En kollega sa till och med att man förr hade som regel att inte le hela första terminen för att barnen skulle få respekt för en som lärare...Så jag har tänkt att jag nog inte passade där heller. Men som fru och mamma har jag utvecklats och lärt mig mer än vad jag visste och kunde som nyutexaminerad barnskötare då 19 år gammal.  Min resa har varit lång och brokig. Men jag ångrar faktiskt ingenting. Nu har jag ju lärt känna den akademiska världen under mitt första år som sjusköterskestudent. Sätter jag mig någonsin i skolbänken igen så blir ju i alla fall det ingen chock. För högskolans värld är väldigt annorlunda, med sina skrivsätt och uppsatser som ska följas till punkt och pricka, och kommatecken och referenser och problematisera och allt vad det är. Men det finns en tanke och en slags tjusning med det där också...som jag nog inte är helt färdig med. Det lockar ändå. Nu ska jag dock jobba några år i barnomsorgen tänker jag. Tjäna lite pengar, hinna hjälpa mina barn med läxor och prov, laga mat och tvätta tvätt, dansa tango med dammsugaren och tryckare med min man. Livet är en spännande resa...vem vet vart det slutar.



 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna