Det finaste som finns...

Det finaste som finns är att älska någon och att få bli älskad. O så desperata, kamouflerade och ibland omedvetna vi är i vår strävan att uppnå just detta: att bli älskad och få älska. I spåren av det finns avundsjuka men också besvikelse. Ibland av missförstånd men andra gånger befogat.

Det spelar ingen roll om jag ser mig om bland mina allra äldsta vänner från 70 år och uppåt. Eller bland de barn i mitt liv och som finns i min omgivning. Vi har alla olika sätt att uttrycka den på. Den starkaste längtan av alla: kärlek. Ibland tar någon till maktlystna, moderna ord i kampen om att få känna sig älskad och få en chans att få visa kärlek. Då kan det bli tal om både kränkningar och mobbing när avsaknaden av kärlek är som starkast.  En del som till exempel barn kan slåss och bråka med allt och alla. Men ofta är det tvärtom vad man tror inte ett tecken på hat och ilska. Det är istället ett väldigt djupt och sorgset rop på avsaknad av kärlek. Av någon som vandrat i kärlekslös ödemark och öken alldeles för länge.  Är det ingen som ser mig eller hör mig undrar en liten? Är det verkligen ingen som älskar mig och bryr sig om på riktigt? Utan presenter och mutor.  I en upptagen vuxenvärld har nog både ett och två barn känt så ibland. Men det har gått så många dagar och besvikelsen kan bli så stor att den ej går att styra till slut. Då slåss de hellre hela dagen och bråkar med alla och allt. När allt de egentligen behöver är en kram och att få någons tid en stund. Men tro inte det är något krävande och ouppnåeligt. Tystnad tillsammans i ro om så bara för en stund, är så mycket mer värt än alla presenter i världen. Det kan ta tid att vänja er men ge det tid då. Inga telefoner som lockar eller tv-program som börjar. Bara tid, lugn och ro. "Fy vad tråkigt, jag får myror i benen av bara tanken" känner någon nu. Så trist med sådan tystnad så bara klockans tickande hörs. Men vet du? Jag har funderat på hur många barn idag som egentligen hört en klocka ticka. Finns det en endaste som får lite sådan tid någon gång då och då? Tid när det inte är farligt om det är tyst. Tid att läka inombords och sakta åter få känna den där stilla rösten viskande inombord.  Den som är likt en källa som ger törst i öknen. Som ett vattendrag i ödemarken. Den som gör att man äntligen förstår att allt man egentligen vill är att få älska och bli älskad. Bortom alla hårda ord, bittra år, besvikelser på allt och alla. Bortom uppgivenhet, viktiga ord, hot och hat.

Den gamla människan i sin ensamhet med saknad av dem som gått före och tiderna som var. Det gifta paret mitt uppe i livet som aldrig får tid tillsammans själva, då familjeliv och jobb tar all ork och tid. Barnen som ska ha aktiviteter vid sidan av skola och barnomsorg fast de egentligen skulle behöva "bara vara". Ungdomarna som inte en gång till vill höra frågan: vad ska du bli när du blir stor? Hetsade av ideal som inte existerar på riktigt. Med tron att ännu en festhelg och supa skallen av sig kan hjälpa. Jag dömer ingen. Men en sak vet jag. De äldre, medelålders, ungdomarna och barnen vill och behöver alla kärlek. Vi har bara en miljon eller fler sätt att uttrycka den längtan på.


Jag nämnde i slutet av mitt föregående inlägg att nästa skulle handla om det osmakliga utbud som nätet lockar med. Samt den osunda relation många lätt kan få till mobil, platta och datorn. Det har ändå mycket att göra, även det, med detta inlägg. Att vi längtar efter att bli sedda och älskade ger sig ibland uttryck på sätt som gått över gränsen. Se mig, uppmärksamma mig, ge mig någon slags kärlek om så bara att den innebär fler följare, likes, delningar och kommentarer proklamerar en del. Detta leder till att allt vad renhet och smak försvinner. Gränser suddas ut för vad man ska tänka på för att inte såra. Människor exponerar sina kroppar helt och fullt till höger och vänster i alla slags sociala medier. Det finns idag inte längre någon respekt för sig själv. Allt är tillåtet och öppet för allmän beskådan. Och ju fler som följer, delar och gillar desto mer kända blir deras sidor och konton. Själv följer jag inget sådant. Jag har inga sådana behov. Men det som väckte min uppmärksamhet kring detta var att jag började få väldigt många förfrågningar till exempel på instagram. Från folk som lovar " en rolig stund" eller "som visar allt". Usch jag blockerar och blockerar. Jag blir illamående och äcklad av hur lättillgängligt sådana sidor är. Eller de som, ännu värre, interagerar via olika slags nätverk där inte bara bilder utan även videos och direktkontakt delas på ett slags totalt utgivande sätt. Helt utan respekt för integritet och utan sunt förnuft. Det som är ämnat enbart med sin partner i sängkammaren är nu plötsligt tillgängligt för hela världen att beskåda.

Jag äcklas och förfasas! Både för mig själv men också med tanke på alla barn och ungdomar som dagligen spenderar tid på nätet. Det tar inte lång tid innan något sådant slags erbjudande kan dyka upp. Hur ska vi vuxna kunna prata med dem innan det är för sent? Jag känner iallafall ett ansvar som vuxen att kunna förmedla en sund inställning till den egna kroppen, till kärlek och de starka behov den innebär.

Så mycket större och viktigare än vi tror är vårt behov av att bli älskad och få älska någon. Den där arga tanten tycker egentligen inte om att va en sådan surkärring, hon behöver ju kärlek fast hon inte ens fattat det själv än. Den där arga karlen...samma sak med honom. Det utåtagerande barnet...kärlek och ännu mer kärlek  (som en klok Astrid Lindgren sa och jag håller fullständigt med) Den megasura tonåringen eller tjugoårsåldern med....förvirrad och behöver massa mer kärlek. Den högt hatade chefen....länge sedan kärleken flödade där! De desperata nakenfisarna på alla håll och kanter i sociala medier....ja inte minst är deras osunda, sjuka och respeklösa agerande inget annat än ett kvävt rop på kärlekstörst. Se mig! Gilla mig! Älska mig! 

Jag vill verkligen försöka komma ihåg detta i mitt och andras sätt att vara. Det måste ju bara vara så att livet blir så mycket bättre, gladare,  lättare,  finare, roligare och skönare med ren kärlek. Det gäller oss alla. Inte helt självklart via en partner ifall du ingen har, självvalt eller i väntan. Det är så gott med all olika slags kärlek. Om det så är i en kärleksrelation med en partner. En vänskaplig kärlek mellan vänner. Trevlig stämning på ett jobb. Mellan föräldrar och barn. Ett husdjur. En släkting eller en granne. Att få ge och ta emot kärlek, känna sig behövd, efterlängtad, uppskattad och sedd det behöver både du och jag. Bara att vi inte alltid fattar själva att det är ju det vi håller på med.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv