En stund i någon annans skor...

Vi är bra knasiga ibland vi människor. Det är så ofta vi har lätt för, och anser oss ha rätt till, att tycka och tro en massa om varandra. Fast det egentligen är så att vi vet väldigt lite om varandra. Vi bestämmer oss innan vi ens faktiskt vet. Ibland utan att ge endaste chans. Utrymme för att få förklara och försvara utelämnas. Vi har alldeles för lätt att knycka på nacken, rulla med ögonen och nicka i samförstånd om den tredje. Trots att vi egentligen inget vet om hur någon har det.

Men det kan finnas helt andra orsaker, än man tror, bakom ett annorlunda beteende, en sur min, ett uppgivet sätt eller någon som verkar tråkig. Det finns saker som folk inte orkar prata om. Kanske är man för ledsen för att orka berätta ibland. Det skulle bara svämma över totalt om någon lättade lite, därför hålls det hellre stängt lite till. Så länge det bara går.
En del tycker att andra är jobbiga när de gnäller. Därför blir det ännu jobbigare för dem själva när de också kommer till en punkt när de faktiskt skulle behöva få gnälla av sig lite. Därför håller de tyst, för att inte verka gnälliga. Fastän omgivningen oftast är av en helt annan åsikt och visst vill bry sig om.
Andra gånger kan man inte lätta på hjärtat. För det skulle innebära att man avslöjade allt för mycket mörka hemligheter om någon annan. Någon som plågat en men som man ändå av respekt och hänsyn inte vill lämna ut. För vem vet om avslöjandena stannar vid ett öra? Den du säger det till har en partner som får veta. Partnern har en vän som också får veta. O så är förtroendet brutet och ordet ute. Det som du sa i största försiktighet.

Kanske får jag försöka tänka ett steg längre i mötet med andra människor.  Bortom ord och handlingar kan finnas orsaker som jag inte har en aning om. En del kan ha haft en strulig barndom som format dem till den de är. Ingen som visat hänsyn, respekt och äkta kärlek. Ingen som fått dig att känna omsorg och förståelse. Förvirring på förvirring och svek på svek. Sådant kan vara grunden till människor som beter sig knasigt. Samtidigt är en taskig barndom eller något annat aldrig en ursäkt för att få bete sig hur som helst. För det är som det sägs att om man vill ha en god vän får man börja med att själv vara en. Man kan inte förvänta sig en massa fint av omgivningen om man aldrig själv gör något fint för andra. Jag är inget stort fan av någon speciell sångare. Men det finns strofer ur kända låtar som jag verkligen älskar. Till exempel några ord ur Michael Jacksons låt "Man in the mirror" som lyder ungefär: "om du vill att världen ska bli en bättre plats, kolla då på dig själv i spegeln och börja förändringen där."

Jag tycker inte att det är jobbigt med folk som gnäller. Inte så länge de tar sig tid tillbaka och orkar höra mitt gnäll också någon gång ibland. Inte så länge de blandar upp livet med glädjeämnen också. Orkar bjuda på sig själv och ett skratt då och då. Slappnar av och låter murarna rämna ibland. Sänker kraven och andas ut lite grann.

Det är inte så att jag saknar "Adel-,präster-, borgare- och bönderkonceptet" eller så... Inte heller vitaminbrist, svältår eller gammaldags sjukdomar och grymheter. Men jag kan inte låta bli att fundera ibland, över hur det kändes med gemenskapen förr. Hur var det att sitta kring en knastrande brasa om kvällarna? Mätt och go på en fårskinnsfäll. Ett rogivande mörker som vaggande omslöt gemenskapen där endast elden var ljuskälla. Lågmälda kvällsröster som samtalade om spännande ting. Om drömmar och planer, skoj och allvar. Eller sång, musik och dans på en sommaräng bland människor som inte dömer och skrattar. Utan alla ses i vänners lag och låter var och en vara just som den är.  Jag kan längta efter sådant ibland. Där ingen är rädd för vad de andra ska tycka och tro. Där ingen dömer ut och tisslar elakheter. En plats där avundsjuka inte finns. Ingen tävlan eller missunnsamhet. Bara kärlek och respekt.

Vi ses i vad som kan vara till synes perfekta hem. Visst är det trevligt om det är fint. Spindelväv i taket, dammråttor på golvet och instängd odör är det ingen som gillar. Det är skönt när det är rent och luktar friskt. Men ibland dras perfektionen till sådana nivåer där inte bara hemmet och det som bjuds på ska vara perfekt. Utan helst gärna också varje ord som sägs. En del människor lyssnar gärna på andra men bjuder helst aldrig på sig själv. Skrattar gärna åt andra men vakar noga över sig själv och varenda steg görs med eftertänksamhet. Inte på ett hänsynsfullt sätt utan mer bara av ständig rädsla för vad andra ska tycka. Det blir varken roligt eller skönt att vistas i deras närhet. O det skapar definitivt ingen lust att ses igen. Så tyst och stelt, så överdrivet perfekt. De förväntar sig bli underhållna och få skratta ut andra, men vägrar livrädda att bjuda på sig själv.

Nä i sådana stela sällskap längtar jag hellre ut till en brasa i skogen. Där lommen ropar sitt trolska läte över en dimmhöljd sjö. Där syrsorna spelar i gräset. Där blommor flockas längs grusvägen. Tallarna susar och suckar nöjt och stilla i vinden. Där kottarna knäpper i solen en varm och härlig dag. Där klippan är uppvärmd och vattnet är skönt. Där roddbåtens fiskare viskar och njuter. Medan årorna plaskar lite vid vart tag. En skräddare som springer på ytan och pluppet som hörs när metarens flöte lugnt landar på ytan. Där tystnaden också är påtaglig men på ett njutbart och välkommet sätt. Inga måsten och krav på perfektionism. Inga granskande blickar och omänskliga krav. Inga konstlade dumma behov av att få glänsa själv och trycka ner andra. Utan bara ömsesidig respekt och förstånd att njuta av livet istället. Det är sådan jag hoppas få vara. Jag vill ta med folk till den där varma, sköna känslan runt lägerelden. Till den där rofyllda stunden vid den stilla sjön. Även om vi inte fysiskt alltid kan vara vid en sjö eller i en skog så är det ändå de känslorna jag vill omge mig med. Så att andra runt omkring får känna av det och svepas med i värme och kärlek.  Sådär avslappnande enkelt kan livet faktiskt bli. Om vi bara accepterar varandra och inser att ingen är perfekt. Förlåter och ger nya chanser. Väljer omsorg istället för hån. Kärlek istället för hat. Glädje istället för missunnsamhet. Då skulle vi må så mycket bättre. Lite mer "hata hat" som de sjunger i den där fina tv-reklamen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig