Första jobbarveckan

När jag vaknade i måndags morgon hade jag ingen aning om hur min vecka skulle komma att bli jobbmässigt. Barnen och jag steg upp när väckarklockan ringde i vanlig ordning 06.30. Det har den gjort hela mammaledigheten, för skolbarnen ska ju upp och iväg. Det är en fördel nu när även jag och mini ska iväg på vardag, då är vi redan vana att gå upp någorlunda tidigt.
Vi promenerade iväg till skolan och under tiden kom ett sms om jobb tisdag och onsdag med heldagar. Jag bekräftade att jag kunde ta de tiderna, lämnade så av skolbarnen och promenerade hem med mini. Väl hemma kom sms nummer två om jobb på fredagen. Jag bekräftade även det och satte mig så till ro en stund med min yngsta i famnen. Så kom sms nummer tre; kan du jobba idag? Ja varför inte, tänkte jag. Lika bra att köra igång med det här vardagslivet! Så en halvtimma senare lämnade jag av liten på hennes första riktiga dag på förskolan. Hon skulle varit där några timmar i fredags men fick tyvärr feber då. Så nu fick det bära eller brista. Det blev några tårar vid avlämningen och då även hos liten...inte bara mamman i bilen på väg till jobbet sedan alltså (blink blink och suck för den hopplösa lipsill jag är) Men jag fick lov att ringa senare, sa fröknarna . Fast jag vet att hon har det jättebra där så är det alltid skönt att få ringa och höra att gråten är över. Jag sprang in till mina skoltjejer också och meddelade att det blev en stunds fritids den eftermiddagen.


Dagarna har gått och det blev jobb även på torsdagen. Jag har njutit av mina allra första arbetsdagar. Visst det är en omställning och lite av en chock att gå från den ljuva mammaledigheten till arbetande. Det blir lite huvudvärk och magkatarr framåt eftermiddagen. Men det är bara att låta kroppen vara och få reagera som den vill. Inte få panik och sucka uppgivet för det, utan helt enkelt ge sig tid nu för att ställa om sig och komma in i rutinerna. Bli varm i kläderna liksom.
De stora fördelarna är att jag suckar av välbehag när jag kommer hem varje dag och inser att jag är KLAR. Min senaste sysselsättning var ju studerande. Då pendlade jag med restid på en timma. Sedan kunde jag sitta på föreläsningar hela dagen. Återvända hem på kvällen och landa där med två trötta barn. Laga mat, hjälpa dem med läxor och samtidigt veta att jag hade kommande tentor, grupparbeten och enskilda uppstatser som väntade. Samt försöka smälta alla föreläsningars innehåll som snurrade i huvudet. Nu har jag ett litet barn till som kräver ännu mer så länge hon är så liten. Då känns det skönt att inte ha de där ytterligare sakerna hängande över mig som stressmoment. Nu är jag klar när jag väl kommer hem. Det är en stor skillnad.


Jag gillar mig själv när jag jobbar på det sättet att det blir lite mer fart på mig. Man är ändå så pass uppe i gasen att man gör mer av bara farten utan att tänka på det. Det är bra och behövs i ett hus och en familj. En annan sak är att det blir skönt att tjäna pengar istället för att få låna eller ha bidrag. Som student och, nu senast, som mammaledig så är inte plånboken så jättefet. Det påverkar ju även möjligheterna att kunna handla. Då är det inte så konstigt om man inte kommer på något att laga om man inte har råd att köpa så mycket mat. Min man är duktig och storhandlar, det uppskattar jag verkligen. Men jag tycker om när jag själv kan komplettera med vardagsmat som går snabbt när vi alla kommer hem och kvällen är kort och full av läxor och hungriga människor. För vi är vare sig glupska eller feta. Det är bara så livet ser ut i en familj som växer, lever och äter.


Idag blev det dock tyvärr inget jobb, för min yngsta fick feber i natt. Jag tyckte hon kändes lite varm när jag hämtade henne igår på förskolan. Mycket riktigt så blossade det upp till hög feber i natt på 39,8 och uselt med sömn. Usch och fy så tråkigt med baciller. Trist också att behöva ringa förskolan jag jobbar på och säga att man måste vara hemma med sjukt barn redan första veckan. Men fördelen är ju att de själva jobbar med små och vet hur ofta de blir sjuka. Jag hoppas bara de hittade en annan vikarie, för även om det är mitt älskade egna barn som är sjukt så får jag dåligt samvete. Men det där är verkligen något att jobba på. Vi måste sluta ha dåligt samvete så mycket, vi som lätt har det. Vi som har alla känslor på utsidan och tror att vi måste rädda hela världen. För vem har sagt att vi måste det? Och hur enfaldigt är det förresten inte att tro att man kan det?


Denna veckan har vi redan upplevt hemska, trötta och tjuriga mornar. Någon hittar plötsligt inte några byxor alls som passar. Någon är allmänt tjurig på det mesta. Någon stressar o.s.v. Jag såg framför mig hur vi ligger på en filt en sommarkväll och ser på svalorna som seglar på kvällshimlen. Det är sådant man får drömma om när livet kör ihop sig.
Jag kände nyss att jag höll på att gå sönder lite. Det kan man göra ibland. Då tål man ingenting och livet känns bara tungt. Kroppen protesterar här och där med massa besvär. Magen gör ont. Har man till exempel eksem så blir det hundra gånger värre än vanligt. Huden ser åter ut som på en hormonstinn tonåring trots att man snart är fyrtio. En fin låt på radion så är det kört i tårkanalerna. Man längtar till familjen somnat så det blir sådär välbehagligt tyst som man behöver. Allt som gör lite ont förstärks. Som till exempel mina ömma hälar, de gör dubbelt så ont när jag känner mig sliten. 
Så har jag känt nu. Men människa, du har ju inte ens jobbat en hel vecka o du klagar redan, tänker någon. Ja det är inte på grund av jobb. Det är nog snarare så att allt kommer lägga sig när jag nu får fason på livet och vardagen. Jag visste ju att det skulle ordna sig till slut. Det var bara så mycket oro på samma gång först.
Oro över hur min yngsta ska ha det på förskolan. Den är helt underbar med personal och lokaler. Men hon kommer alltid vara min minsta och med det följer en mammas hjärtas oro. Så är det bara.
Jag har också oroat mig för att inte hinna med mina stora tjejer. Med läxförhör och hjälp inför prov. Eller att bara finnas där.
Jag har oroat mig för hur jag ska hinna orka laga all denna mat som en familj vill ha och behöver.
Sedan oron för om a-kassan jag betalt så troget i alla år faktiskt skulle bli till hjälp i glappet innan jag nu börjat jobba.
Sedan har jag oroat mig för annat också. Men allt orkar man inte skriva om.

Men... maten den blev lagad även denna vecka. Vi fixar högläsning och läxor lite medan jag står vid spisen. Jag lyssnar ju då med. Min yngsta har varit ledsen när jag gått efter lämning på hennes förskola. Men när jag ringt dit, efter en stund, är hon glad igen. När jag hämtat henne, innan hon sett mig, har jag sett henne leka fint. Det är så otroligt skönt att se.
A-kassan kom faktiskt också igång denna veckan. Det kändes skönt. Men jag kunde också ringa min handläggare på arbetsförmedlingen och be henne koda mig med en kod som betyder att jag klarar mig med jobb och har inte längre behov av att stämpla. Det samtalet var otroligt skönt. Sakta släpper oron taget och befriar min kropp från de krämpor oron förde med sig. Jag kan samla min ork och tid åt att klara min arbetsdag som jag ska istället.
Vi får tillåta oss att vara trötta när vi kommer hem. Inte göra mer än vi måste en sen vardagkväll.
Sedan kommer ju helgen och små utströdda lediga dagar här och där. De som kryddar livet lite extra. Så för att sammanfatta första veckan "back in buisness" så börjar det kännas ganska ok.
Helgen blir lugn nu när liten har feber. Så vi samlar ork och hälsa till nästa vecka när det åter blir jobb, förskola, skola och fritids. Jag önskar dig en riktigt skön helg!




Ett av mina favoritfönster i vårt hus
Jag kommer aldrig tröttna på marint tema
En liten som ville ha storasysters hatt. Får ta och köpa en i hennes storlek 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna