En andra chans...och en tredje...och en fjärde...

O vilken ljuvlig helg. Vi har hunnit med besök av både farmor, mormor och morfar. Det har klippts gräs, grillats, tvättat en trebarnsfamiljs all tvätt som fått torka ute. Det har varit kaffe på verandan och sköna promenader. Just som en helg ska vara. Jag var visserligen lite uppgiven lördag morgon då vi, efter en lång arbetsvecka med extratimmar, vaknade tjugo över fem. Sådant borde vara olagligt. Men efter en stärkande kopp kaffe blev den här mamman människa igen.
Det här med helg är fint. Att få stråla samman med nära och kära. Hinna skratta, prata och umgås i lugn och ro. Ibland över en bit mat eller fika tillsammans. Det är verkligen skönt att få spendera tid med människor som gör en lycklig. Just det är något som jag faktiskt funderat över...


På sociala medier är vi många som tar hjälp av andras bilder och ord när vi vill uttrycka känslor. Det kan vara med en vacker bild och några djupa ord. Ibland förmedlar det en suck av melankoli. Endel gånger uppmanar det till eftertänksamhet medan det andra gånger lockar till skratt. Det kan vara tunga bördor som man vill ge uttryck för i livets uppförsbackar. Ibland uttrycker de publicerade orden eller bilden en ordentlig käftsmäll och man förstår att den som valt att publicera det är mycket upprörd över något eller någon. Kanske orkar man inte avslöja allt och då känns någon annans ord och bild lättare att använda.
Jag tycker det är helt okej att låna av andra för att få uttrycka sig. Vi har rätt att utöva alla de känslor som vi utrustats med. Med självbehärskning i bakhuvudet är det tillåtet att sörja och sakna. Det är ibland nödvändigt att fräsa ifrån och bli ilsk. Det är skönt att få skratta och hylla humor och glädje. Vi älskar, lever, kämpar och njuter av det liv vi fått.

Men....Nu kommer mitt MEN... häromdagen läste jag något som fick mig att rycka till. Något motströms och nytt tänk...
Idag handlar så mycket om att förverkliga sig själv, hitta sig själv, ha tid för sig själv. Allt det där är superviktigt. Men det får inte gå till överdrift så pass att alla slags olika förhållanden tar stryk. Eller att vi stressat jagar efter det ouppnåeliga. Allt har sin tid, som min kloka väninna upplyste mig om senast idag.
Otroligt många citat handlar om att du ska bara umgås med dem som ger dig minst lika mycket tillbaka som du gett dem. Det talas om energislukare och energigivare. Jag har själv bloggat om sådant tidigare. Då har jag funderat över att det ändå är skönt, om inte till och med livsnödvändigt, att hitta människor som gör en gott.
Men samtidigt undrar jag vart alla knasbollar och energislukare ska ta vägen då? Det är så svårt ibland att förstå att det egentligen är de som beter sig värst som behöver kärlek och omtanke mest. Oftast är det bristen på det som gjort dem till dem de är.
Det här är så anti och emot tänket nuförtiden. Du kan hitta hur många citat som helst om att du ska ta hand om dig själv. Att du ska göra dig av med energislukare. Jag vet, för jag har själv både letat efter och publicerat sådana. När jag känt mig sviken och uppgiven av omgivningen. När jag känt att jag bara ger och ger av mig själv. Men aldrig får något liknande tillbaka. När allt jag gör tas för givet och blir genomskinligt på något sätt. Ingen som tackar, som undrar hur jag mår eller frågar efter hur jag skulle vilja ha det.
Så ja, jag känner ju det så påtagligt själv. Vilka som får mig att krympa till nästan ingenting i värde. Som ständigt förminskar och förlöjligar. Vars välplanerade ord hugger där de gör som mest ont. Deras blickar är svarta, fyllda av avundsjuka och missunnsamhet. De lägger ut snaror, anklagar, pekar ut och bjuder ständigt upp till "bråkdans".
Men jag känner också vilka som ger ny luft under mina vingar. Som plockar av tyngden från mina axlar så det blir lättare igen. De vars ord lägger sig som bomull kring hjärtat. De vars blick är len som dun och som alltid får en på bättre tankar. Som ser ljust på livet och behandlar sin omgivning med värme. De som jag liksom dansar hem ifrån. Alldeles fylld av nya krafter, glädje och hopp.
Det är där utmaningen kommer in. För nog är det väl naturligt att man vill berömma, belöna och uppmuntra de sistnämnda. De första, gamarna, vill man ju bara undvika till varje pris. Varför ska jag bry mig om dem som gör mig illa? Är inte det som att "kasta pärlor till svinen"?
Ibland, om någon gör dig riktigt illa så finns ju ingen tvekan om att livet blir bättre utan den. Då är det befrielse.
Jag erkänner att jag inte orkar odla alla mina kontakter. Det finns människor som jag kapat banden med just för att jag gav så mycket mer än jag fick. När man bara känner sig ledsen eller nedtryckt är det väl inget att gå och dra på. Då är det ju bättre att avsluta det kapitlet. 
Samtidigt kommer det över mig ibland att jag kanske var självisk som gjorde så. Jag vet inte. Det är en stor och svår utmaning att förstå sig på vissa människor. Det går inte att älska alla, ta sig tid för alla eller tro att man kan omvända alla till att bli någon man kan älska. 
Men vissa människor känner jag ändå för. Trots att de inte alltid gör sitt bästa så finns det något som gör att jag vill fortsätta umgås med dem. Det som gör att jag vill ge dem fler chanser väcks till liv. 


Det där inlägget jag såg som jag hajjade till av. Det började med en överstruken del där det stod "korsa inte genom oceaner för människor som aldrig ens skulle korsa genom en pöl för dig". Sedan följde nästa del som inte var överstruken:
"Jo gör det. Korsa oceaner för människor. Älska människor, alla människor. Villkorslöst, utan att fundera över om de är värdiga det eller inte. Korsa oceaner, bestig berg. Livet och kärleken handlar inte om vad du får. Det handlar om vad du ger."
Wow, alla dessa citat jag sett om dig, jag, själv, själv och själv....plötsligt insåg jag hur trött jag är på dem. Hur tråkiga, uttjatade och alldeles för många de är. Hur lite de egentligen ger. Fast man tror att de ska rädda hela livet bara man följer dem. 
Detta enda citat däremot. Det stod själv ut som en riktig vägvisare för mig. Ja men visst! Det är ju så det ska vara, kände jag. Äntligen! Där har någon hittat det. Jag försöker inte ta åt mig äran av dessa ord. Tyvärr framkom inte vem som myntat dem. Men eftersom de gjorde mig så gott så ville jag gärna dela med mig till de som läser min blogg. 

Jag är inte helomvänd. Det kommer alltid finnas människor som jag hellre försöker undvika då jag vet att de bara kommer såra. Men jag tror ändå att dessa ord kommer förändra mitt sätt att tänka. De kommer ge mig mer mod och ork att ha tålamod med dem i mitt liv som jag hade börjat tappa hoppet om. Orden blåser liv i det som gör att jag vill ge människor fler chanser.
Man behöver inte förlora sig själv helt och ge ut av sig själv fullkomligt. Man ska visst ta vara på sig själv, hitta sig själv och även prioritera tid i ensamhet. Det är en livsnödvändighet för att inte "gå sönder". Men det är också gott att finnas där för andra. Ibland i stort men andra gånger också i smått. Vi tror ofta att det kräver så mycket att finnas där för en annan. Men väldigt ofta kan en till synes enkel och liten gest betyda jättemycket för någon annan. Ett vänligt ord i rättan tid. En uppmuntran och beröm. Ett handtag av en hjälpande hand. En vänlig blick, ett milt berörande. 
Jag hoppas att du, liksom jag, kan få det lite omrört där uppe i tankeverksamheten.  Att inte alltid bara följa strömmen av vad andras publicerade citat, tidningsartiklar eller program talar om. Utan faktiskt vara lite motsträvig ibland. Våga ifrågasätta och tänka efter innan man bara hänger med. Hörrni,  jag tror det är vad som kallas mognad det där. Att inte vara naiv och gå på allt. Utan våga ha en egen vilja, tänka efter och göra rätt.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig