Gasa eller bromsa

Efter mammaledigheten protesterade min kropp när jag började jobba. Det var både magkatarr, jag var genomsvett o hade huvudvärk de första dagarna. Det var dags att ställa om sig från bebisbubblan hemma till att vara en yrkesarbetande kvinna. Det är verkligen en utmaning. Bara för att man börjar jobba så försvinner inte vakennätter och alla andra uppdrag som mamma och fru-livet medför. Men jag skulle inte vilja ha livet utan något eller någon av dem. Det vore bra dumt att gnälla istället för att vara tacksam för allt som jag fått. 

Det är så lätt ibland att bara längta, sucka och sörja efter det man inte har. Så missar man allt det där fina mitt framför ögonen. En vacker äkta hälft, söta barn eller att välja njuta av ett liv som singel, ett fint hem, en fungerande bil, mat på bordet, naturen och havet m.m. Det är olika hur våra liv ser ut. Men ibland är det nyttigt att öppna ögonen och se det man har. Istället för att bara drömma och sakna, jaga och längta efter något annat hela tiden.
Det finns många som bara klagar över jobb och slit. Som nästan alltid är negativa och drar ner dagarna för både kollegor och anhöriga. Det finns både 20-, 30- och 40åringar som redan trånar efter pensionen. Men det tycker jag är riktigt sorgligt. Det är väl klart att alla av oss älskar ledighet och lyx, lugn och ro. Men vem ska då betala bensinen, bilen, maten, shoppingen och sådant som är livsnödvändigt. Det behöver inte vara så hemskt att jobba. Inte om man försöker ha det trevligt tillsammans med dem man kämpar ihop med genom trötta morgnar och sega eftermiddagar. Genom arbetsdagens utmaningar som vi ställs inför. Jag glömmer aldrig en chef som jag hade inom industrin. Han uppmuntrade till just det: "arbetsuppgifterna kanske inte alltid är så roliga. Men va rädda om varandra och ha kul tillsammans" sa han.

Pensionen den kommer, tids nog. Då kan du göra allt du längtat till.  Men lid dig inte igenom livet fram till dess. Klaga dig inte bara genom vardagen. Njut av små stunder även då. På din rast, till och från jobbet.  Älska och förlåt. Var rädd om andra och dig själv på resan. Då kan även de slitsamma åren bli bra.


Jag stod i kö, i affären, bakom två karlar som nog kände varandra lite halvt väl men inte hade setts på ett tag. De var märkbart glada att ses och småpratade i stil med "- Men tjena hur är det med dig nuförtiden. - Jo då det är bra, man kämpar på". Den ene frågade om den andre var kvar på det jobb han hade haft senaste gången de sågs. "Nä jag har bytt" sa han och fortsatte att det var ok. "Jobb är jobb," sa han sedan "Men du vet ju hur det är, inte så himla kul jämt. Men något måste man göra annars skiter det sig alltihop. En måste jobba så livet går runt."
Det var så skönt att höra deras konstaterande om hur livet ska gå till. Man behöver inte älska allt men man kan stå ut och helt enkelt kämpa på.


Jag fick efter mammaledigheten liksom lära mig att trycka på gasen igen. Att komma igång med jobb och vardagslivet på ett nytt sätt. Men sedan finns det människor som måste lära sig att bromsa istället. Det är olika hur man haft det och hur man mår. Pengahets och besparingar från högre instanser. Lata personer som alltid låter andra få göra allt jämt. Som liksom tycks spara sig för något och in i det längsta väntar ut att andra ska göra det de själva borde gjort. Hänsynslöst med avsaknad av omtanke. Medveten och uträknad lathet. Extremt höga krav på omgivningen. Men samtidigt låga tankar om andra. Narcissistiska behov och härskartekniker. Det är sådana människor som gör att en del andra riskerar att inte längre hitta bromsen. De som lyckas med det ovan nämnda kan tyckas vara de starka. O de som får ta allt anses ibland vara svaga och får skylla sig själva att de inte säger ifrån när de blir överkörda.  Men de som ställer upp och vänder ut och in på sig är egentligen är de verkligt starka. 

Ibland blir det för mycket. Någon som alltid ställt upp, som hållt skeppet flytande och fixat allt utan att ofta få ens ett tack. Den någon går sönder och blir sjuk i hela kroppen av stress. Det är tyvärr först då omgivningen förstår hur mycket den människan gjorde. Är det inte bättre att vi är rädda om varandra och hjälps åt så folk slipper gå sönder? Det kan väl inte vara omöjligt.
Andra gånger kan det vara en själv som tar på sig en massa och sätter de höga kraven själv. Men jag tror att vi kan hitta lugnet och läka igen.


Vare sig det beror på omgivningen eller den enskilde så måste man hitta en balans mellan gasen och bromsen på livsresan. Det är inte helt enkelt. Men lugnet, styrkan och nya krafter finns. För mig är det i en skogspromenad, en stund vid havet eller en sjö. Med skön musik i bilen till och från jobbet. I en bra film när barnen somnat. I en rolig stund med familjen. I samvaron med folk man känner kärlek och uppskattning med. En annan sak som ger min själ otroligt mycket glädje och hjälper mig att stressa ner är vår trädgård. Så här får ni dagens färska uppdatering från trädgården.













Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig