Min stund

Jag har tidigare skrivit om hur svårt det kan vara med egentid under olika perioder i livet. Men även att man inte ska stressa sig med att jaga efter det omöjliga. O därigenom riskera att, ständigt missnöjd, plåga sig igenom de  tider som skulle kunna vara fina. Allt handlar inte enbart om att förverkliga sig själv. Har man valt att leva med en partner och skaffa barn så handlar ju livet om fler än bara sig själv och sina egna behov. Men samtidigt vill jag som småbarnsmamma inte heller förfalla och glömma bort att ta hand om min kropp och själ.
Jag har funderat på hur. När i hela friden ska jag klämma in träning i min dag. Vi lämnar huset 6 eller 7 och kommer hem efter 16 eller 17. Hungriga, trötta och med läxor som ska förhöras/hjälpas till med. Inte sällan försöker vi oss på både matlagning och läxförhör samtidigt med de stora tjejerna och lillasyster ska underhållas med.
Jag saknar mammaledigheten mycket. Men det som är trevligt med att jobba är att man har rast. Den förpliktigar inte till något annat än att ta hand om mig själv en stund så jag orkar med arbetsdagens utmaningar. Den första tiden njöt jag i soffan i personalrummet med mobilen och en gosig filt. Det var välbehövligt för mig. Men sedan började jag återfå krafterna och då spirade en ny tanke om att jag kanske kunde börja motionera på min rast. Sagt och gjort så tog jag med mig min cykel in till stan och jobbet. Väl fastspänd på cykelstället på min snygga Saab. Sedan blev jag sponsrad med en hjälm av min kära moder.
Så numera spenderar jag jobbrasten på cykeln. Njutandes av försommarens all väldoft tar jag mig Döderhultsdalen runt på de 30 minuter jag har på mig. Det är jobbigt må ni tro. För någon som jag som inte motionerat ordentligt på länge. Det finns många som glatt hejjar på och stöttar. Det finns somliga som har konstiga kommentarer och kanske hånskrattar lite. Men det bryr jag mig i vanlig ordning inte om. Jag gör ju inte det för någon annan. Det är för att själv få må lite bättre. O den saken är det ju ingen annan än jag själv som kan göra något åt.
Många promenader har mammaledigheten bjudit på. Men då i ett behagligt raskt tempo. Nu ger jag järnet på rasten så hjärtat får pumpa hårt, mjölksyran bränner i benen och lungorna känns uppfriskade ner i varendaste alveol. Himmel så skönt för en degig trött morsa. Jag skriver detta för att inspirera. Jag är mycket piggare och gladare redan, fastän jag bara hållt på några dagar än. Men det känns som jag hittat min stund och mitt sätt. Jag lyckades! Trots att det såg omöjligt ut. 
En del av min nya cykelrunda

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna