Ny färdväg

Jag ligger i soffan med dörren på glänt. Det är ledigt och skönt. Hela familjen är hemma och man får vakna precis när man vill. Ute är det redan sagolikt vackert fast morgonen inte blivit dag. En lätt bris för med sig doften av lavendel från våra land här utanför den öppna dörren. Jag andas in, njuter och försöker smälta allt nytt som rör sig i mitt huvud. Ny färdväg, nya planer som kommer påverka hela livet....

De senaste dagarna har varit minst sagt omtumlande. Både förra och detta året har jag sökt till förskollärarprogrammet lite bara för att se mina chanser till att bli antagen. Förra året var jag mammaledig och tackade nej då jag lyckades bli antagen. I år hade jag en visstidsanställning inom barnomsorgen över våren. Jag skulle hoppa på en ny som sträckte sig från augusti till december. Så det kändes någorlunda stabilt och bra med att bara jobba på så länge visstidsanställningarna rullade in.

Men så hade jag två veckors ledighet strax innan antagningsbeskedet skulle komma. Den första veckan var jag på scoutläger med mina barn och njöt av friluftsliv som vi älskar. Den andra veckan hade de inget jobb att erbjuda. Det är mindre barn i omsorgen över sommaren och då blev jag timanställd mellan mina två visstidsanställningar. Under dessa två veckor hann jag fundera, vrida och vända rätt mycket på saker och ting. Jag började tänka på hur det skulle kännas om jag faktiskt blev antagen även denna höst. Under vårens jobb har jag förvånat mig själv då jag gått och saknat den akademiska världen. Det som jag en gång ansåg vara drygt börjar jag nu se meningen med. Det där med att diskutera, fundera och problematisera är faktiskt en ganska bra grej. Att "tvingas" sätta sig ner och tänka efter lite mer om varför man gör som man gör. Det ger ett nytt djup i ens inre.
Man offrar mycket ork, tid och ekonomi som student. Men det finns många fördelar med att studera. Förutom nya kunskaper så förändras man och växer som människa för resten av livet. Att sedan arbeta mot något som kommer ge mig en tryggare anställning, betalda sommarsemestrar och schysstare villkor känns ju helt rätt. Som barnskötare är det idag svårt att få fast jobb. Därför måste jag göra något åt saken, när det nu är detta yrke som passar mig bäst.


Så kom antagningsbeskedet och där lyste ett grönt antagen på min sida. "Nämen jag tänker tacka nej", sa jag till alla på jobbet och i min övriga omgivning. "Jag har ju redan jobb till hösten och min yngsta är så liten än." Men så mötte jag under de följande dagarna ett antal människor som påverkade mig. Någon var fackligt ombud och uppmuntrande verkligen till studier. Någon var mitt uppe i förskollärarstudier och en annan på sista terminen. De inspirerade mig. Några andra fick inte det gröna antagen utan stod istället som reserver. Vilket är något jag känner igen från när jag sökte till sjuksköterska innan jag kom in. Det kan gå jättebra men det är ju väldigt osäkert och svårt att planera den närmaste framtiden som reserv. Ifall man ska söka nytt boende eller söka jobb istället.
Jag sov på saken. Slängde ut en status på Facebook för att se mina vänners reaktioner. Alla som kommenterade skrev; kör på, tacka ja o.dy.
Så trots att jag hade skrivit på höstens jobb kontaktade jag min chef.  Jag sa att jag hade tackat ja till min plats och undrade om hon kunde släppa mig för studier. Allt hängde på hur hon ställde sig till detta. Jag skulle annars kontakta universitetet och ångra mitt ja. Jag har tur som har en riktigt bra chef. Hon uppmuntrade till studier och lät mig gå.


Jag hade börjat ställa in mig på jobb och börjat planera livet efter höstens kommande schema. Skulle just fylla i mina barns tider på förskola och fritids. Började kolla vilka aktiviteter vi kommer få dra in på eller fortsätta med efter hur mina jobbtider såg ut. Men så sitter jag nu här och kollar in salsscheman, CSN, litteratur och annat som hör studentlivet till istället. Jag sväljer nervöst och känner pulsen öka. Vad gör jag? Är jag helt galen? Känner tacksamhet till min man som jobbar på och står ut med alla mina resor innan jag hamnat rätt.  Men samtidigt vet jag ju att allt jag gör är att också försöka bidra och få ihop livet som mamma och skiftarbetarfru. Då är man van att vara själv mycket med barnen. Jag försöker också göra allt för att det här som kallas vårt liv ska bli till något härligt och fint. Så jag skulle nog påstå att vi båda drar vårt strå till stacken och kämpar på på olika sätt.

Kan fortfarande inte fatta att det är sant. Först var jag helt slut av den emotionella omskakningen. Förväntan, förvirring och förändring. Men den dagen förra veckan då jag hade bestämt mig kände jag en spirande, bubblande känsla inombords. Jag stannade upp, kollade mig i spegeln och log nöjt. Det känns bra inombords. Lugnt och rätt.

Tidigare i bloggen har jag skrivit om mina trevande försök att hitta rätt i arbetslivet. Att plugga till undersköterska på komvux kommer trots allt vara en av de bästa och roligaste sysselsättningarna jag gjort. Jag uppskattade den möjligheten och njöt av att, för första gången sedan gymnasiet, få studera igen. Det är något helt annat som vuxen. Känslan av att det inte är tvunget utan självvalt motiverar. Men när jag sedan gav mig in i vården på allvar och sökte vidare till sjuksköterskestudier så kände jag att det inte var min grej. Ska man offra så mycket av sin ork och ekonomi som universitetsstudier kräver så måste det vara till ett jobb man verkligen vill ha och har talang för. Så kände iallafall jag, en småbarnsmamma mitt uppe i livet. Jag har inte ork och tid att ångra mig sedan utan ville att det ska kännas rätt nu.
Sedan studenten 1995 från barn- och fritidsprogrammet så har jag inte varit så säker på min plats. Men trots det har CVt fylls på i en rasande takt med diverse erfarenheter som jag är så tacksam för: Campingvärd, au-pair, barnskötare från och till, personlig assistent, lastbilsmontör, hotellstäderska, undersköterska på dialysen och på dagcenter för dementa m.m. Jag skulle inte vilja ha något ogjort. Jag känner mig berest och tror att det tillsammans är det som är mitt liv, min resa. Precis som du som läser har gjort dina resor och på olika sätt prövat dina vingar. Var stolt för allt du gjort och sträck på dig! Vare sig det är en trogen tjänst på samma jobb, egenföretagare, mångsysslare, förälder, vän, syskon, mor- eller farförälder,  studerande m.m. Alla dina roller är viktiga och behövs.
Det är så lätt att tro att det man är inne i just för tillfället är allt. Men saker kan vändas helt och hållet och det behöver inte bli läskigt eller hemskt. Utan kanske istället blir till något nytt, fräscht och spännande. Var inte rädd för förändring och att tappa fotfästet en stund. Ibland är det planerat och självvalt. Andra gånger kommer förändring oförberett som en tjuv om natten. Det kan göra ont och kräva ganska mycket ibland.
Men det är först då livet kan börja berikas på nya sätt. Det är så härligt att få växa som människa och upptäcka att man klarar mer än man tror.
En fjäril på väg att landa i vårt lavendelland



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv