Nu packar jag om väskan...

Min yngsta somnade en stund idag och mina äldsta barn lekte fint. Mannen tvättade bilarna och jag fick en välbehövlig stund till att hinna ikapp livet. Det innebar just denna dag att lägga in många högar ren tvätt i garderoberna. Att skriva ut utbildningsplan inför förskollärarprogrammet och kursplan till första kursen. Det kändes skönt att få läsa igenom dem och få lite koll. Jag har stressats av tanken på att inte alls ha koll på vilken litteratur jag kommer behöva. Det har gnagt som en jobbig tagg i mina tankar. Men nu kunde jag få en övergripande bild av vad jag behöver och vad som väntar. Tack vare goda vänner har jag snart dessutom samtliga läroböcker. Helt underbart vilken lättnad. Det känns skönt att nyligen ha gått ett år på universitet. Denna gång vet jag lite mer vad som väntar. Förra gången var det ganska skrämmande och stort. Som ett oöverstigligt berg. En enda stor ångestfylld förvirrad klump där man knappt hade koll på något. Det i kombination med ett studieval (sjuksköterska) som visade sig inte passa mig. Samt den livsomvälvande upplevelsen av ett missfall gjorde resan för tung att klara.


Efter missfallet gick det ju bra. En tredje högt älskad dotter förgyller nu vår familj. Jag har hunnit vara gravid, mammaledig, jobbat en del och funderat en massa. Funderingar som ledde till en ny inriktning. Det fick helt enkelt bli förskollärare av mig istället för sjuksköterska.
Nu har jag i lugn o ro skrivit ut utbildningsplanen. Jag ska inte se det som något helt, stort och skrämmande denna gång. Utan istället bena upp det i tanken och fokusera på en kurs i taget. De finns alla med på pappret jag skrev ut. Så ska jag i tur och ordning bocka av kurserna när de är avklarade. Så ser jag sakta hur det växer mot målet som är en akademisk examen. Som leder till ett efterlängtat riktigt fast jobb. Med månadslön, betald semester och allt det där andra som en som inte varit arbetslös tar för givet. Det ska bli så skönt för en som jag. Som i och för sig inte någon längre tid varit utan arbete. Men som däremot farit runt på en himla massa uppdrag och äventyr.


När papperna var utskrivna letade jag reda på en tom mapp att lägga dem i. Min första mapp i den nya utbildningen, tänkte jag högtidligt. Så gick jag in i min garderob och letade upp ett påbörjat kollegieblock. Sjukvård, hade jag skrivit på för några år sedan. Jag rev bort ett fåtal skrivna sidor och så fick resten av det nästan helt tomma blocket följa med i mappen. Under allt i den överfyllda garderoben hade jag för mig att min gamla skolväska låg. Mycket riktigt, efter en stunds grävande stack den fram längst ner. Jag drog fram den och tänkte att det blir spännande att se vad som finns där i. Det var lite som en oöppnad tidskapsel från en annan del av mitt liv för några år sedan.  En tid då vår tredje prinsessa ännu inte hade fötts. En tid då jag trodde att jag skulle läsa vidare till sjuksköterska igen en dag. Jag öppnade väskan och fann en gaffel från någon av alla medhavda luncher till skolan. Minst tio påsklämmor som jag ska lämna tillbaka till mitt egna kök. En påse halstabletter minst två år gamla. En paket libresse som var det enda jag visste kan få vara kvar däri. En gammal kalender. En massa lösblad med anteckningar från första sjuksköterskepraktiken. Ett utgånget passérkort för studenter till sjukhuset. 

Sedan låg den där...namnskylten med mitt namn och "sjuksköterskestudent" skrivet under. Jag höll den en stund i min hand. Suckade och drog sakta med fingret längs den blanka, nya och nästan oanvända namnskylten. Jag var stolt att bära den då för några år sedan. Det var nästan för bra för att vara sant, att någon som jag fick äran. En smak av en ny och delvis lockande, värld. Som jag fick göra inträde i på ett alldeles nytt vis. En vit och ren sjukhusvärld där massa viktiga och kunniga människor jobbar. Jag hann få vara med på operation när en ung läkare med stil, glädje och finess opererade knä. Samtidigt som han hade koll på mig så att jag inte tyckte det var för läskigt och skulle svimma. Men det tyckte jag inte. Det var enbart spännande ju.
Jag fick se hjärtan startas om till rätt takt igen. Jag fick följa med på rond och höra läkarna svänga sig med massa spännande termer och ord. Det var så kul, fascinerande och intressant. Anatomiföreläsningarna var spektakulära. Jag satt knäpptyst och sög in allt det spännande om hur vår kropp fungerar. Med njurarnas fantastiska apparat, blodets flöde som så perfekt organiseras genom vår kropp.  Synen och hörselns finurliga detaljer. allt i balans som i ett perfekt samspel ger oss liv och glädje.
Men så kom första praktiska övningarna och examen. Jag var fumlig, kände mig okunnig, inte tillräckligt vare sig intresserad eller passande för vården. När jag så idag höll namnskylten i min hand ilade en tanke genom mitt inre för, som jag tror var, sista gången. Har jag valt rätt nu? Sjuksköterska/förskollärare?
Det blev så definitivt nu när jag tog fram de gamla grejerna och "packade om" skolväskan. Men jo jag känner mig lugn nu. Jag har sinnesro i mitt vägval. Jag har fått en nyvunnen respekt för vården och de som jobbar inom den. Jag lämnar den i deras händer nu. De som är proffs, som kan och som känner passion för det där med ankelindex, millimol, intramuskulär injektion och aquaporiner m.m. Men i mitt vridande och vändande har jag även insett att på alla jobb arbetar viktiga människor. Inte bara i vården. Vare sig det är som mitt gamla jobb, städerska på hotell. Eller montör i en fabrik, fröken på en förskola eller skola, bilmekaniker, cafėbiträde, säljare eller vad man än är så är man precis lika viktig, kunnig och värdefull. Kanske låter självklart för dig. Men man möter ibland människor som vill vara lite mer viktigare än andra. Då ska man komma ihåg att det hänger inte på grad av utbildning och titel. Alla behövs och är viktiga på sitt sätt.


Jag ögnade igenom förskollärarprogrammets utbildningsplan och såg på vägen ordet didaktik. Dida....what??? Tänkte jag och tankarna snurrade. Here we go again...Hej hej akademiska termer och ordbajseri. Ja det är inte utan att man kan bli lite hjärntrött när man går från arbetslivets höga tempo till att nu behöva ställa om hjärnan till att begripa svåra ord och frågeställningar istället. Det är olika slags ansträngningar att jobba eller att studera. Det är allt lite nervöst och ett stort tålamodstest att nu lära sig skriva och uttrycka sig på det korrekta akademiska sätt som universitetsstudier kräver. Ibland när man inte förstår direktiven kan man känna sig rätt värdelös. O lärarna vägrar förklara utan säger att man på högskolan måste kunna läsa sig till instruktionerna själv. Har man aldrig hört sådana termer förr så kan det vara förvirrande att veta vad de är ute efter för svar på sina konstiga frågor. 

Men jag ska göra mitt bästa nu. Jag ska ge allt och verkligen kämpa denna gång. O jag hoppas att jag, i djungeln av de svåra utmaningar som väntar, inte glömmer bort kärnan i det hela. Kärnan och målet. Att jag inte tappar bort tron på mig själv bland högskolans stränga krav. Utan minns den där kollegan som sa att hon älskar att vara med när jag läser saga för barnen. Mitt hjärta värmdes då hon sa att jag har så skön röst och läser så det blir roligt att lyssna.
Eller stunder efter utevistelsen när en hel småbarnsavdelning gråter i kör av trötthet och hunger precis innan lunchen rullas in. O jag lyckas lugna dem med en liten sångstund. Då snyftningarna sakta upphör och istället få se små leenden lockas fram.
Att, på utevistelsen, få lyfta på en sten tillsammans med femton nyfikna barn. När räkna gråsuggor, maskar och skalbaggar därunder får bli dagens största happening.
Eller känslan när man äntligen lyckats söva tio "efter - helgen - på - måndagen"-förvirrade överspelta barn så de får en stunds välbehövlig vila.
Att en tidig morgon få brygga kaffe som sprider sin väldoft och piggar upp kollegor emellan. Medan man planerar dagen och räknar in antalet barn. 

Jag hoppas att jag minns och kommer ihåg att se fram emot allt det där och mycket mer. När jag sitter där med näsan begravd i en hel hög med litteratur och uppsatser. Då hoppas jag att jag kommer ihåg vart jag är på väg och att det är värt allt slit. 


 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv