Lite hashtags, hybris o längtan till advent

Söker jag uppmärksamhet genom min blogg och i sociala medier? Jo men visst! Har jag kanske lite hybris eller behov av att synas? Japp! Visar jag ibland ett fint hörn på foto i mitt hem medan hörnet bredvid som ej syns i bild är stökigt? Javisst! Förstår jag att andra gör likadant? Jaaaa.


Kan vi inte bara ha lite roligt. Sluta hetsjaga varandra med hur vi bör leva? Ingen är perfekt, alla får plats. Det är spännande att få skriva på internet och få några likes och en dos uppmärksamhet. Gör det så mycket egentligen? Nej, jag tycker inte det. Quotes i det oändliga och en massa konstiga miner på foton kanske just jag känner att jag fått lite nog av från andra. Men för den skull tänker jag inte störa mig på dem som vill pyssla med det. Vill du lägga ut femtio selfies på en dag så gör du det. Likaväl som jag inte stör mig ett dugg på dem som valt att inte vara aktiva i sociala medier. Var och en gör som man vill med den saken. Det bästa vi kan göra är att sluta irritera oss på varandra och istället njuta av livet vi fått.


Jag öppnade fönstret ikväll innan läggdags. Det friskade i rätt bra med vinden som fladdrade i gardinen. Men det var inte kallt utan ganska behaglig luft som blåste in där utifrån den mörka kvällen. För mörkt det börjar det bli nu på både morgonen och kvällen. Men jag tillhör skaran av människor som bestämt mig för att se det fina i varje årstid. När jag satt där på sängkanten o kände den friska kvällsluften ilade det till inombords. Jag tänkte på vackra adventssånger. O längtade lite till sådant. De som jag hört sjungas ända sedan jag var liten. "Det susar genom livets strid. En fläkt av himmelrikets frid..." O på refrängen klämde körens damer och herrar i av sådan glädje och lust att glittret i advetsgranen fladdrade lite och ljuslågan nästan slocknade på ett av ljusen vid sidan av estraden. Trötte bonden Andersson i bakre bänk vaknade till och sträckte på nacken. Tant Ada i främre raderna på bänk fyra nickade nöjt till adventstidens värmande sånger. Lite längre fram i vintern blir det paketauktion med lotter, hembakat, hantverk och doften av kokkaffe. 

Vad gör jag? Tänker någon bloggläsare nu. Vad skriver hon om? Jo jag räknar upp saker från min barndom. Sådana där varma, goda saker som jag fick äran att uppleva som liten. 
Mammas syjunta som pratade glatt och trevligt från nedre våningen medan jag låg och läste godnattsaga i sängen. Ljudet av vedkapen en lördagsmorgon när pappa kapade ved till vinterns kalla dar. Men också när vedkapen tystnade för en stunds paus. Då kunde man va alldeles säker på att pappa ännu en gång fått besök av en förbicyklande bonde från byn. Eller en granne som gick förbi. En stunds trevligt prat blev det även där. Jag älskar sådana stunder och försöker även jag hålla dem vid liv. En pratstund med en granne över staketet när man hämtar posten eller hänger tvätt. Sådant är trevligt tycker jag. Det är så enkelt som det bara kan bli. Men ändå så betydelsefulla stunder.
Tänk om alla på vår jord kunde ses och samsas under sådana former. Ibland kan livet kännas likt en strid så som de sjunger i den fina adventssången. Men istället för att bråka och krigas kunde folk väl ses och ha det varmt och trevligt. Damer i mysiga syjuntor, herrar i trivsamt prat på en vedbacke. Eller för guds och genustänkets skull givetvis tvärtom med. För de herrar som vill sy och damer som vill kapa ved. Bäst o inte kränka någon i dessa moderna tider. 

Jag har funderat en del på vårt behov av gemenskap, samvaro, värme och glädje. Den äkta är ju givetvis för alltid bäst. Men kanske är det den vi söker även i sociala medier? Är det den där värmen och gemenskapen vi letar efter och verkligen behöver. Ja jag tror det. De flesta av er vet väl vad en hashtag är. För dig som inte vet är det när man sätter ett dubbelt plustecken framför ett ord utan mellanslag. Så skriver jag till exempel det under en frukostbild på min instagram. Till exempel  #frukost #älskasovmorgon Det som händer då är att om jag trycker på det ordet blir det som en länk som länkar ihop alla som också skrivit så. Skriver jag på engelska kan jag dessutom plötsligt se folk från hela världen som gjort något liknande. Det är en slags rolig, modern, annorlunda känsla av gemenskap. Jag kan se en asiatisk tjejs frukost, en spansk kvinnas, en italiensk dam m.m. Lite kul faktiskt. 

Det är bara att erkänna att vi behöver varandra. Vi lever i en lite knasig värld med droger, missbruk, våld, ondska och krig. Det kan verkligen få en att tappa hoppet ibland. Men det får vi inte tillåta. Vi människor behöver varandra. Vi kan hålla sams och ha kul istället för att tävla, bråka, titta snett och leta fel. Glöm inte tillåta dig att planera roligheter. Dröm dina drömmar. Längta till högtider. Njut med dina medmänniskor.
"O mänsklighet ställ dörrn på glänt, det är advent...nä jag VEEET det är det inte än. Men man får längta lite i smyg....


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Något annat än läsa, skriva och räkna

Tillräcklig