Taggar och rosor

Nu har jag avverkat de två allra första tentorna i min Förskollärarutbildning. Den första var en muntlig i måndags. Då skulle man ha med egen PowerPoint. Jag har aldrig gjort en sådan. Så det var bara att ladda hem programmet till min dator och bli vän med det. Ja det gick toppen och jag kom igång med första sidan om hållbar utveckling. Men sedan tog det stopp i en kvart. Det var så lång tid det tog innan jag förstod hur man skapar de andra sidorna. "Usch, jag är för gammal för sådant här", tänkte jag. När jag gick på högstadiet hade vi fortfarande maskinskrivning. Sedan kom de. De durrande stora fantastiska, spännande datorerna. Då fick vi bekanta oss lite med den världen. Men det var fortfarande stora plakat eller overhead som gällde vid redovisningar och sådant.  Smidiga, fina, blanka overhead. Jag saknar dig. 

Men det visade sig att jag till min stora glädje (och förvåning) lyckades tillverka min alldeles egna, första PowerPoint-presentation. Skicka den som en pdf till min lärare och spara den på den nya minnesstickan som jag lyckats beställa hem. Det krävdes telefonsamtal till min tekniske bror samt en instruktionsfilm på Youtube: "Hur man för över en datorfil till ett USB-minne". Efter frustration, mycket tidsåtgång och svett så kände jag mig ändå rätt stolt och jublade lite för mig själv där i mitt nyinrättade arbetsrum hemma. Det var nervöst att tala för ett gäng klasskompisar, läraren samt bli inspelad och visa presentationen. Men det är så himla ROLIGT att växa som människa hela livet.

Den andra tentan gjorde jag i fredags. Det var lite platsbrist med tentalokalerna på universitetet så vi fick göra vår kl. 14-19. När jag parkerade bilen i Kalmar tänkte jag som så att: "Ja det finns ju olika sätt att spendera sin fredagskväll. Här är jag 40 år och ska skriva tenta. Är jag riktigt klok? Kunde jag inte bara nöjt mig att fortsätta som barnskötare. Eller för den delen som undersköterska som jag också är."
Vi hade fem timmar på oss. Jag trodde nog att jag skulle skriva max två, tre timmar och sedan i lugn och ro ögna igenom mitt verk och noga kontrollera så inget var glömt. Men jag skrev och skrev i fyra och en halv timma. Fick låna bänkgrannens pennvässare två gånger och hade ont i fingertopparna till slut. Det var en stor och utmanande tenta. Men det kändes ändå som jag fattade det mesta. Hoppas verkligen den blir godkänd. 

Jag klädde på mig och traskade ut i mörkret mot min bil. Kände mig vimmelkantig och helt uttömd av trötthet och lättnad. Kollade mobilen och såg ett mail från universitetet. Det är nog bara bekräftelse på att jag har registrerats närvarande vid tentan nyss, tänkte jag. Öppnade mailet och såg "återkoppling till muntlig tentamen." Ååå hoppas hoppas sa jag tyst för mig själv medan jag skrollade neråt i mailet. Där stod det. Det finaste G jag någonsin sett. Wihoooo jag blev godkänd. Tankarna har ju ändå kretsat kring att universitetets akademiska värld kanske inte funkar för mig. Men nu lyfte jag ansiktet upp mot himlen. Blundade och tillät segerns varma rus sprida sin lycka i mitt inre.

Att göra en PowerPoint tillhör säkert vardagslivet för många i min generation. Men själv har jag inte haft något yrke eller upprag där det ingått. Vi har alla våra resor och utmaningar att göra.
Hur fredagens skriftliga gick får jag veta inom de 15 dagar som lärarna har på sig att rätta. Hoppas att jag klarade även den. Men skulle jag inte ha gjort det så är det inte hela världen. Det är vanligt med omtentor i den där världen och nästan en del av studentlivet. Ungdomarna firar eller sörjer med tentaslask på puben. Då dränker de sina sorger eller firar. Själv går jag hem och gosar med mannen och barnen. På slutet kan det ju vara kul att vara med på någon fin-middag och fest för att fira examen. Men nu under utbildningens gång nöjer jag mig med att så sakteliga pendla de drygt åtta milen hem till min älskade familj och hus.
Jag satte mig i bilen efter tentan och reste hem. Längs vägen drog jag mig till minnes när jag för två år sedan reste själv,  precis samma väg. Då var jag höggravid. Hade som mål att fixa den där kliniska examen på sjuksköterskeprogrammets första år. Jag hade just försökt för andra gången. Ville ju så gärna ha den godkänd innan jag gick på mammaledighet. Men där slapp man vänta i femton nervösa dagar. Där fick man utvärdering med en gång ensam framför två lärare. Det gick inte bra tyckte de. Jag hade ingen snygg lindningsteknik på benlindning (inte konstigt när man nyss lärt sig) o jag hade inte koll på ankelindex gränsvärden!!! Jag kunde formeln men hade inga gränsvärden utantill. (Vem kan det? Sa min barnmorska tröstande när jag berättade för henne några dagar efteråt). Jag suckade inför lärarna då och sa att det här med sjuksköterska kanske inte är min grej. 
Anatomi, fysiologi och mikrobiologi var något jag älskade och fascinerades över. De har jag mina högskolepoäng på. Så även vårdvetenskapen. Men det var när vi kom till det kliniska och praktiska som jag kände mig både ointresserad och malplacerad. Samtidigt fick jag nu panik. Klarar man inte kurserna får man tillslut inget CSN. Hoppar jag av måste jag återigen gå till arbetsförmedlingen, dra igång a-kassa m.m. Sedan var jag ju också gravid. Sjukpenning, a-kassa, föräldrapenning, CSN-återbetalning. Krav, krav, krav!
Jag höll mig inför lärarna. Men då, för två år sedan i bilen på vägen hem så storgrät jag. Jag ringde min pappa och berättade att jag inte klarat den kliniska tentan på andra försöket heller. Jag kände mig som en värdelös, felplacerad, hopplös människa. Vad skulle jag göra nu? Mammaledigheten kom som en gåva för en trasig trött själ som mig. Jag njöt av dagliga långa barnvagnspromenader. Hade massa tid att vrida och vända. Ro att fundera. Så bestämde jag mig tillslut att börja på ny kula. Det var inte helt enkelt och folk kanske tyckte att jag hade ju gått ett helt år, bara två kvar sedan är du ju klar. Man får inte ge upp så lätt. osv. Men det var bara att försöka tänka klart och överväga allt. När jag väl bestämt mig fick jag ett sådant påtagligt lugn inombords. Jag är så tacksam för kloka människor omkring som stöttat mig i att följa hjärtats röst.  

Nu är cirkeln sluten. Det är ingen dålig resa och omväg jag gjort sedan studenten från barn- och fritidsprogrammet 1995. Det är ju detta jag skulle gjort efter det. Då med en gång. Men jobben har hittills flutit på och välsignat nog bara avlöst varandra ett efter ett. Så det fanns inga planer på studier. Jag är tacksam för dem allihop och känner mig inte bitter utan istället berest. Det var när jag blev skiftarbetarfru och mamma som jag plötsligt inte var en så attraktiv arbetare längre. Snörpande munnar och dömande blickar som gnälligt konstaterade att "nähä, du kan inte jobba kväll du!" Nä det var liksom därför jag sa upp mig från mitt montörsjobb på Scania som jag egentligen gillade väldigt bra. Men nu ville jag i första hand finnas där för barnen. Det är olika hur ens situation ser ut. O för mig fanns det inte någon annan lösning än att försöka hitta ett dagtidsjobb. Trots det lockade vården. Men nu har jag tänkt om. Nu vet jag att jag inte har talang för benlindning, intramuskulära injektioner och katetersättning. Jag lämnar det till proffsen som har naturlig fallenhet och passion för det. Själv har jag äntligen hittat hem. 

JAG BEHÖVDE DET HÄR! Jublade jag för mig själv i bilen i fredags. Att klara första tentan och därmed plocka på mig utbildningens första högskolepoäng var som ett tecken på att jag valt rätt nu. Jag tror jag var vägens lyckligaste förare denna fredagkväll. På samma väg som jag för två år sedan hade storgråtit satt jag nu med ett enda stort leende. Jag var så glad att jag glömde blända av. Mottrafikanterna blinkade ilskt. Men det fick inte ner mitt humör jag bara bländade av lugnt. Nu var det jag med livet istället för mot. Första tentan godkänd och det känns äntligen som om jag är där jag ska.  Detta efter mycket oro, sömnlösa nätter och grå hår. Nu ska jag kämpa, ge järnet, plugga, läsa och göra mitt bästa.


Det här inlägget handlar om min resa. Kantad av både rosor och taggar. Du har din. Om du också gråter ibland längs vägen på livet så kom ihåg att fast man inte tror det så kommer det en vacker dag. Då byts din gråt mot ett segervisst leende. Ge inte upp! 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna