Höstrusk o helgmys

Phu vilken höst. Det är bara att konstatera att universitetetsstudier är tuffa vad du än läser. Jag har ju tidigare läst ett år till sjuksköterska men bestämde mig att avsluta de studierna. Nu går jag istället första terminen till förskollärare. Det är inte så att jag föreställde mig ett slapp-och slöprogram. Men riktigt såhär tufft trodde jag inte det skulle vara. Som korvstoppning i ett rasande tempo packas vi med ny kunskap. Det du för första gången någonsin hör förklaras på en föreläsning ska du efter två veckor kunna redogöra för utantill på en tenta. Begrepp, teorier och annan ny kunskap bara snurrar i huvudet. På sjuksköterskeprogrammet var det juxtaglomerulära apparaten och andra finurligheter. Nu är det utvecklingspsykologiska begrepp istället. Igår hade vi utbildningens tredje tentamen. Denna vecka ska även en hemtenta inskickas senast söndag. O på måndag hoppar vi med en gång på nästa kurs vilket är praktik. Det blir ju jättekul att få komma ut i verksamheten och pröva begrepp och teorier på riktigt. Men smolken i bägaren är att vi går ut i november då höstbacillerna fullkomligt flödar. Vi ska praktisera på heltid och missar vi dagar (om de där bacillerna hoppar på en, eller ens barn blir sjuka o man behöver Vabba) ska handledaren fylla i en talong med antal missade dagar. Sedan måste vi ta igen det för att bli godkända i kursen. Jag oroar mig för hur det ska gå och tänker naivt att: kunde de inte skickat ut oss i verksamheten i typ Maj istället? I det tempot som studierna går fattar jag inte när man skulle kunna ta igen eventuellt missade dagar. Det borde vara en viss procent eller något som man fick vara frånvarande. Men men jag får helt enkelt hoppas att mina barn och jag fixar detta. Är man stressad och pressad kan det ibland lätt bli så att det är svårt att tänka positivt.
En klok människa kramade om mig häromdagen och sa du måste ta en dag i taget. Inte oroa dig för morgondagen. Det var så skönt att höra. Även om jag hört det tusen gånger så gick det in lite bättre när någon landar hos en lite, kramar om en, ser på en med vänlig, förstående blick och verkligen bryr sig om. Sådant är så skönt. Tänk vad vi kan hjälpa varandra om vi bara vill. Det är tur att parallellt med någon som befinner sig i stress så finns någon som befinner sig i ro och kan förmedla den vidare.

Samtidigt med oron och stressen tänker jag att alla vi i klassen kämpar för samma sak och blir starka tillsammans. Det är en speciell tid i livet som studerande. På något sätt kommer man kanske se tillbaka på den med en slags tjusning sedan. Sena kvällar med en akademisk text som ska förstås. Grupparbete med fika och samläsning. Repetitioner på allt från tapetrullar, scheman till konstiga små ramsor i huvudet. Lära sig prata och redovisa inför gruppen eller klassen, växa som människa och våga bjuda på sig själv.
O så känslan när man äntligen lyckats klara av en tenta, kan bocka av ännu en kurs och se fler högskolepoäng rulla in på ens sida. 

Varje höst får jag magkatarr och är hungrig som en utsvulten grottmänniska. Det är en jobbig kombination då det ju inte är så bra att vräka i sig för en redan mullig mammi som istället behöver gå ner i vikt. Jag tror man får lura kroppen lite istället för att bara döva den falska känslan med mat. Häromdagen tog jag ner tentaboken i källaren till en hylla min man fixat jämte ett löparband. Så läste jag lite medan jag motionerade där. Det hjälpte iallafall lite när de där glada motionshormonerna fick göra underverk i höstkroppen.
Förra helgen hade jag turen att ha barnvakt o då unnade jag mig både bastubad och simning. Det kändes som man tinade upp och slappnade av lite då. Såhär års i mörka norden när det regnar och blåser, man stressas och oroas så blir det att man spänner sig omedvetet. Man blir lite stelfrusen överallt i kroppen. O så bristen på solljus med. Alla har ju inte möjlighet till solsemester på höstlovet, även om jag gläds med dem som gör det. Men då får man hitta små knep när det går. Så man kan må lite bättre igen. Häromkvällen lekte barnen fint inne. Jag hade suttit med studier hela dagen. Men då gick jag ut i vår trädgård. Trots att det både regnade och var mörkt så klippte jag ner lite vissna blommor runt om där. Sedan fyllde jag istället på med tallris. Under tiden sjöng jag lite adventssånger och tänkte att rätt vad det är sitter jag där i vår bys lilla kyrka och njuter av barnens luciatåg med skönsång. Rätt vad det är har vi klarat av praktiken och fixat så mycket mer än man tror. Man får väl ta sig i kragen. Tuffa till sig ibland och sluta med att alltid tro det värsta. För tänk om det som man fruktar värst aldrig händer. På något sätt måste det ju bara gå. 

Ett annat knep är att träffas med goda vänner och mysa lite. Fika, äta mat, prata och skratta en stund.  Det behöver inte bli så perfekt och komplicerat. Så uppstyrt och nervöst. Det behöver mest bara få bli en stunds samvaro i glädje och kärlek.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv