Inlägg

Visar inlägg från 2017

Tillräcklig

Bild
Är otillräcklig ett efternamn du ger dig själv ibland? Kanske inte minst såhär i jultider. Har jag handlat nog med julklappar så att alla blir nöjda? Har jag handlat bra mat nu när vi ska vara hemma alla i familjen. Så ingen blir besviken när de står hungriga i lång rad? Städar jag och  håller efter i mitt hem bra nog så jag slipper skäms när det kommer hit folk? Är min hårfärg och frisyr fin nog? Min profil och kroppsform duger den? Ser jag sliten ut? Ju mer jag tänker efter desto knasigare inser jag det är. Tänk att man låter så mycket  stressande tankar ockupera hela huvudet ibland (eller för ofta). Bryr jag i min tur mig så mycket om andra in i detalj? Näe faktiskt inte. En fin present eller två är roligt. Men det är inte avgörande för hela mitt liv och min lycka. Knasigt att jag då själv tror mina presenter till andra måste ge detta stora lyckorus.

Egentligen vet vi ju både du och jag, om vi känner efter, att mer värdefullt än alla presenter i värden är: att ge av sin tid. Att t…

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Bild
Då var vi här igen som så sker då varje ny årstid gör entré. Den stora årstidskrisen infinner sig! Det händer i en barnfamilj med ständigt växande barn. För då kan man vara helt säker på att inte en enda i barnaskaran har samma storlek på något sedan förra året vid denna tiden. Det är tur om ens en mössa från i fjol passar. Så i helgen tog jag tag i årets omgång av vinterkris. Nu behövde de två äldsta nya kängor och varma jackor. Så iväg till närmsta affär och fick fatt i ett par riktigt fina varma kängor till äldsta dottern. Den andra dottern beställde mannen i huset åt på nätet och likadant gjorde jag med deras jackor till vintern. Så skönt, nu är det gjort. Bara en genomgång av termobyxor som är kvar. Lilla madam i barnaskaran får fortfarande ärvekläder tack o lov. Men när de blir äldre är det inte lika mycket att ärva för i de åldrarna hinner de slita ut det mesta innan det blir för litet.
Efter skoinhandling blev det en snabb tur i mataffären också, så helgen blev räddad även på…

Söndagsutflykt

Bild
Solen sken vackert och de varma höstfärgerna på träden kom till sin rätt. Mannen i huset åkte på extraskift på fabriken. Samtidigt som man är ledsen att missa en dag tillsammans är jag ju så otroligt tacksam för att han har jobb. Det gör att vi har råd med det här livet.
Jag och barnen tog en tur genom Smålands sköna dalar. I Astrid Lindgrens idylliska trakter finns det mycket vackert att vila ögonen på vill jag lova. Vi körde genom trolska skogar där stora stenbumlingar täcktes av vitmossa där de låg mellan tall och gran. Vi körde ner i vackra dalar där en by låg med en ståtligt vacker kyrka bredvid en stillsamt skön å. Vi körde upp på höjder så det till och med kändes i öronen med nivåskillnaderna. Därifrån såg vi skogen och vackra höstträd bre ut sig milsvida omkring. Vi såg stenrösen och gärdesgårdar, gamla knuttimrade stugor och mycket mer. En rofylld landsbygd som sakta tömts på de allra sista turisterna och annat ledigt folk. Ett får eller två och några kor betade i sina haga…

Att landa

Bild
Det är något rofyllt över en människa som landat, funnit sin plats i världen och bara kör på. Oavsett ifall det stormar omkring så står de som en trygg fyr i livet. Jag ser sådana människor här och där och beundrar dem. Det kan vara en förskollärare som kör sin heltid vecka ut och vecka in. Tidiga mornar och sena kvällar så kämpar de på. Eller en skiftarbetare som sliter på år ut och år in. Det kan vara någon som funnit en hobby eller ett intresse och sysslar med det oavsett om det är modernt eller inte. Eller någon som är väl medveten om trista saker som sker runt omkring men som ändå väljer att hålla huvudet högt och sätta fokus på det som är värt att ägna sig åt. 
Jag hoppas verkligen på att få vara en sådan människa. Inte rädd som en hare för vad alla ska tro, tycka och prata om hela tiden. Inte tyngd av oro för saker utan fri och glad. Älskad och lycklig. Är det inte så vi alla egentligen vill ha det? Jag har iallafall kommit en bit på väg. Bryr mig inte om folk som tycker blogg…

Friluftsliv

Bild
Det kan ta en stund innan känslan infaller när man äntrat skogen. Men så kommer den efter en stund. Axlar sänks, man andas ut, släpper ut håret, får rosor på kinderna efter en stunds vandrande över stock och sten. Lungorna fylls av den friska luften och man känner att "nu mår jag bra!"
Jag får väl "skylla på" (läs: tacka) mina föräldrar som tog med mig ut innan jag vare sig kunde gå eller prata. Det finns fotobevis på ett ungt par skidandes en vinterdag med sin förstfödda inlindad i en pulka som en eskimåunge (jag och mina föräldrar). Just den härliga gången minns jag ju inte. Men de var båda på det klara med att vare sig man ska ut på vildmarksliv eller plocka bär i skogen så kan barnen vara med. Det märks på mina barn, den där känslan som jag beskrev i början. Först kanske de är lite tafatta och inte vet riktigt vad de ska göra. Men sedan händer något underbart och roligt när hela kroppen och alla sinnen möter den vackra naturen. Då kan både löv, pinnar och hel…

Stjärnfall och hopp

Bild
Ännu en kväll avslutades med att barnen och jag satt på balkongen en stund. Inlindade i filtar sitter vi där och viskar om allt mellan himmel och jord. Allt medan vi tittar mot just himlen och väntar på ett stjärnfall eller två. Augustihimlen brukar vara full av dem och kvällarna är ännu inte för kalla för ett sådant nöje åt en mamma och hennes tre små. Barnen tycker att jag är lite tokig när jag varje kväll kommer att tänka på en julsång och nynnar på den. Men mamma det är ju en julsång, säger de och fnissar. Ja men jag tycker ju den passar så bra här under stjärnorna, svarar jag lugnt och sjunger obesvärat vidare sådär som mammor gör när de kommit till sköna åldrar då man inte skäms för sig alls ett dugg. För det är kanske så att en julsång kan passa med sitt fina budskap till ett stjärnskådande gäng på en balkong....o kanske i en galen värld. Det kan vara så att orden ger tröst och gör gott även om det inte råkar vara just till jul bara. Ja du får avgöra själv...här är iallafall t…

Höstdepp/höstpepp

Bild
Nu är den här, min allra bästa månad på året. Jag höll på att skriva "min allra bästa månad i livet". För det är så den varit genom åren. Augusti som tonåring innebar för mig en veckas läger på Böda. Tillsammans med bästa tjejkompisarna sov jag där i tält. Vi spelade volleyboll i den ljusa, mjuka sanden, badade i Augustivarmt hav, hade nattfest på stranden och såg stjärnfall över havet i sensommarnatten. Den där sköna gemenskapen tog bort all eventuell oro inför skolstart som då innebar högstadie eller gymnasiet. Liksom skolväskan packas med saker man behöver så fylldes vi tonåringar med massa ljust, varmt o gott inombords. Man visste att nu var man taggad och redo för höstens alla utmaningar.

Nu är jag en 41årig trebarnsmor och det var länge sedan jag återvände till barndomshemmet efter min senaste Bödavecka. Man får hitta nya, andra sätt att ladda inför vardagen. En familjepromenad ner till solnedgången vid havet eller en sjö. Ta vara på helger och kvällar ute även när v…

Spontanitet

Bild
Igår gick firandet av familjens tioåring av stapeln. Det blev en härlig dag med sol och glädje. Jag satte upp vårt lilla kupoltält här hemma i trädgården och tänkte att barnen kunde leka o mysa där i. Äldsta döttrarna bytte idérika blickar med varandra, viskade ivrigt och nickade samtidigt. Jag förstod snabbt vad som var i görningen och förberedde ett vänligt men bestämt nej på tungan. Sådär som vi vuxna gör ibland då vi tycks glömma bort allt vad överraskning, spontanitet och oanad glädje är. Det blir så många trista tankar som snurrar i huvudet och som vuxen blir man både omständig och krånglig i onödan. 
Så kom då frågan som jag väntade på: "Mamma, får vi sova här inatt?" Men då var det plötsligt som om jag kom ihåg hur det är att vara ett barn på sommarlov. Så jag sa lättsamt och glatt "jamen visst"! Jag märkte att barnen blev sådär glatt överraskade som barn behöver få bli ibland. Jag är då rakt inte någon mamma som jämt går med på allt. Men nu kände jag bara…