Hinner du stanna ibland?

Alltför ofta slås jag av tankar som: "Nej men inte kan väl jag. Vad ska andra tycka. Vem tror jag att jag är som kan lyckas med något sådant." Känner du igen dig? Om inte, så kan du känna dig glad. För varför behöver vi tänka så? Kanske för att vi ibland mött endel som är så fulla av åsikter om andra fast det egentligen handlar om att de försöker få bort uppmärksamhet från sig själva. Så de kan bara inte låta bli att störa sig, ha orättvisa åsikter och vara elaka mot andra. Jag försöker jobba med mig själv hela tiden så att jag inte ska döma andra.

I min utbildning till förskollärare läser vi om värdegrunden och att vi ska försöka få barnen att lära sig om allas lika värde. Jag blir så otroligt lycklig att det finns någon som tänkt ut dessa kloka styrdokument. Vi ska skicka med barnen massa klokhet kring hur man ska vara som människa.
Men vad händer med oss när vi sedan når tonåren och sedan vuxenlivet? Förhoppningsvis har man en klok inställning grundad inom sig. Kanske ett medfött samvete och medkänsla eller en inlärd förmåga till empati.

Jag tror att det är många som skulle behöva mer kramar och kärlek. Då skulle det finnas mindre mobbing på skolgårdar och arbetsplatser. För elakheter fungerar inte så bra ihop med det där goda, mjuka, varma och sköna som händer inombords när man får en kram, en uppmuntrande kommentar eller när man får umgås i kärleksfulla och glada sammanhang.

Jag vet inte vad som gör dig glad. Tänk efter vad som får dig att må riktigt bra och så försöker du göra mer sånt.
Det kan kännas ibland som om livets krav och måsten ibland springer snabbare än vad man själv hänger med. Men så kommer en sådan där efterlängtad liten stund när man plötsligt hinner känna att man andas och lever igen. Att man inte bara går och går som en förprogrammerad bluebot eller en duracellkanin. Den där stunden som definitivt infinner sig när du sitter i solstolen och känner sommarens första värme. Eller på barnens skolavslutning när de sjunger sådär bedårande vackert som bara barn kan och jag får skylla på en hastig allergichock i tårkanalen. Eller när man landar i bilen efter en hel avverkad vardag och det kommer en lugn låt på radion. Eller när man vaknar upp stilla, före väckarklockans alarm och ser morgonsolens strålar titta in. Det är vid sådana stunder man hinner ikapp livet, då kommer det där lugnet. Välbehövligt och efterlängtat. Det är också då man inser allt som man inte riktigt hinner reflektera över när livet går i 120. Man måste helt enkelt få landa och hinna ikapp. Sådana tider de kommer till oss alla. Vi behöver inte vara oroliga för något annat. När sådana där landningstillfällen kommer och lugnet sänker sig då hinner man tänka mycket. Det kan bli ganska jobbigt först för man inte är van att hinna se klart. Men det är då man inte bara springer vidare utan faktiskt tänker efter. Vem är jag? Vad gör jag? Vart är jag på väg? Vem vill jag ha med mig på resan?

Sådana tankar kan dyka upp en sommarkväll när du drar en lättnadens suck och blickar ut över havet. Det kan leda till att du tar en ny sväng på livets väg. Stakar ut nya mål och sätter siktet inställt på dem. Resultatet kan bli att du omvärderar människor och vem du ska lägga mest fokus på eller hålla distans till. Man ska inte vara rädd för sådana vägskäl. Det är nyttigt att ta sig utsocknes ibland, tappa fotfästet och slänga sig ut i livet man fått. Det är först då äventyret börjar. Eller förändringar som kan leda till nytt lugn och lust till livet. Ibland kanske man inte har en aning om hur det ska gå. Man kanske inte känner till sin kapacitet. Men det är då vi får återkomma till inledningen av detta blogginlägg och köra det tvärtom i tankarna: "Jo jag kan! Andra tycker visst om mig och tror på mig. Varför skulle de inte det. Jag kan lyckas med det jag vill!"
Öland på sommaren...Här har jag blickat ut många sommarkvällar och bestämt mig att ta vara på livet och sätta fokus på rätt saker.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ambassadör

Tillräcklig

Något annat än läsa, skriva och räkna