Lite mer äkta

En välkommen klämdag är här mellan Kristi himmelsfärdsdagen o helg. Jag kunde haft barnen på förskola och fritids även att de stora inte har skoldag. Men jag pluggade på som en galning med slutexaminerande uppgifter på de senaste (få) självstudiedagarna. Detta så att vi kunde få vara hemma tillsammans idag. Jag skriver hemma för ledigt det är något annat. Idag ska jag försöka hinna ikapp med städ, tvätt och röj. (Ska bara blogga lite först, som ju är en av de saker jag gillar att göra när jag är ledig och får tid).

Det märks på hemmet att jag prioriterat studier senaste tiden. Men så måste det få vara för annars klarar man inte de höga studiekraven. Klarar man inte dem får man omtentor och tillslut inte godkänt på kursen och inget CSN om det vill sig så illa. Som jag skrivit tidigare så är ju det där med omtentor en del av studielivet. Men man vill ändå kämpa på och fixa detta. Tillbaka till hemmet så blir det så att man inte riktigt hinner med. Kylen ska inventeras så innehållet där i äts upp eller rensas ur om det är gammalt eller att man har koll på vad som börjar ta slut. Tvätten...ja den är ett ständigt pågående projekt som man helt enkelt får beta av när man hinner. Samma med städning. Men det märks på allt det där osynliga jobbet att det ligger efter. Plocka upp leksaker och allt annat från golvet som en liten äventyrare fullkomligt sprider omkring sig just nu. Å jo, vi jobbar på det där med att plocka upp efter sig själv. Vi är på god väg men budskapet har inte riktigt nått fram helt ännu om man säger så. Jag får panik när jag inte hinner hålla fint och ordning som jag vill och det känns som jag går sönder lite ibland. Man känner sig liksom jagad av krav. Men varför? Ja för att jag inte vill att folk ska tro att jag är något slarvigt troll. För att jag vill att jag och familjen ska ha fint, rent, trevligt och ordning. Det är skönare att vistas i hemmet då ju. 

Men fy vilket tråkigt inlägg tänker någon. Hur kan man sitta o skriva om vardagens tristess. En blogg ska väl handla om spännande, nya äventyr eller hur man shoppar bäst och tar hand om sig själv. Ja känner du det så är det bara att leta vidare i bloggvärlden. För nu för tiden finns det bloggar om allt. Eller?.... Det finns hur många som helst om hur man tar hand om sig själv, lär sig säga nej och sånt men finns det så många om hur man hinner med allt som man faktiskt inte kan säga nej till? För om vi ska gräva lite djupare, ner från ytliga fina fasader och reflektera över det som är på riktigt. Ja då är det väl riktiga saker man ska ta upp i en blogg också någon gång ibland. Kanske man då inte lockar flest sponsorer eller hamnar på topp tiolistan över mest lästa bloggar. Men ändå så skönt att läsa om tycker jag. Så man vet att man inte är ensam om att..ja vad ska man kalla det...ensam om att LEVA! Livet på riktigt. Det här livet som handlar om att man kämpar sig upp genom trötta tidiga mornar. Att man trevande försöker få livets olika relationer att funka i nöd och lust. Att man handlar tråkiga saker som nytt smör och toapapper. Att man sätter sig ner med bunten räkningar och gör dem i tid. Att man möter människor som föds, lever och dör. Att man oroar sig över saker, saknar, gråter, är arg eller glad. Att det blir säsongskris varje år när familjen behöver nya foppisar, klänningar, t-shirts, avslutningskläder, shorts och badkläder. Solkrämen som man undrar om man kan använda ett år till (oj vad många som gick i taket nu) eller om det bara är säljarknep att man måste köpa ny varje år. O samma på hösten när vinterkrisen kommer med termobyxor, jackor och varma skor ska finnas, samt skridskor i rätt storlek och mycket mer. Känslan när en vitvara går sönder eller ett hus behöver målas om. Det är väl allt det där och mycket mer som är livet. Varför pratar vi inte mer om sådant?

Jag älskar när vi människor möts på äkta plan och pratar om verkliga ting. När ingen spelar bättre än den andra utan vi möts avklädda från allt vad vad vare sig självförakt eller självgodhet heter. Det är där jag vill hitta min blogg. På den hashtaggen #äktalivet.
Jag tror att vi människor kan hjälpa varandra så mycket mer. De gånger jag varit öppen med jobbiga saker så har det visat sig att så många fler varit med om detsamma. Folk som man inte hade en aning om att de genomgått sådant vågade plötsligt prata eller skriva om det också. Det handlar inte om att vi bara ska gå omkring och prata tråkigheter. Det vore ju ganska deppigt. Nä utan det jag menar är att det är så skönt när man känner att man inte är ensam i det här livet. Ingen ska behöva känna sig ensam. Vare sig det handlar om ett barn på en skolgård, en vuxen på en arbetsplats eller en människa mitt i livet. Vi har varandra och det kan vi ta vara på. Jag tror att vi ska lägga ner stoltheten lite. Våga säga hur vi har det och bli ödmjuka för varandra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kvartalskris och förskollärarens utrustning

Att landa

Friluftsliv